Jag har alltid trott att jag är känslokall, vad gäller mitt eget liv och de upplevelser som jag varit med om. Att jag bara kan borsta av mig det, resa mig upp och fortsätta som om ingenting har hänt. Det kan jag också på sätt och vis. Men djupt där inne blir jag väldigt sårad. Sopar undan mina känslor. Jag lurar inte bara andra utan även mig själv. Trodde verkligen att jag kunde övervinna allt. Det kan jag uppenbarligen inte..
Träffade psykolog C idag. Vad ska man säga om det? Jag var nära att börja gråta, och då är det stort! För jag och gråta inför folk går inte. Det kom dock en och annan tår i taxin hem.. Att prata negativt om en av de människor som du älskar mest tär på en. Att någon annan, en psykolog, säger att jag troligen är den jag är pga av denna personen. C sade att jag har levt ett mycket jobbigt liv. Jag har inte sett det så. Bara det får mig att nästan börja gråta. Klart att jag har mått dåligt efter de hemska saker som jag varit med om, men jag har som sagt sopat undan känslorna allt eftersom. Varför jag aldrig pratar om mina upplevelser är dels för att jag inte vill att folk ska tycka synd om mig, sedan även för att jag vet att jag kan bli "straffad" efteråt. Ända sedan jag var liten och råkade nämna något som jag varit med om, så har det i slutändan slagit tillbaka på mig. Jag har lärt mig att det är bättre att vara tyst och låtsas som om ingenting har hänt..
// NeeKee
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar