BRIS

Barnens Rätt i Samhället

Jag mejlade med BRIS några gånger när jag var 15-18 år. 
Hade två olika inloggningar som jag skiftade mellan.  
Hittade bland annat ett mejl från när jag var 17 år.

2008-07-25 00:32

A helpless Victim

Hej! Jag är en tjej på snart 18 år. Fyller den 2 augusti. Jag vill inte bli 18, känns så ledsamt. Pratade senast med min pappa om vad jag ville att vi skulle göra och då sa jag att jag inte ville göra något och det kändes så ledsamt. Och såklart börjar jag storgråta inför honom! Men jag vill inte bli 18 år! Funderar ärligt på att ta livet så att man slipper allt skit. Mitt liv är ett helvete och att bli 18 år gör inte saken bättre. Jag har försökt få hjälp sen jag var ca 12 år, men ingen kan/vill hjälpa mig. Jag har haft epilepsi när jag var 4 - 8 år och det gjorde att jag kom efter i skolan, och det har jag fått prisa för genom alla år! Ingen hjälpte mig! Fick hjälp av en jättesnäll kompis tack och lov! Men då gick jag redan 6:an och först då lärde jag mig läsa ordentligt. I alla fal så efter 8 års ålder hade jag det svårt i skolan och ganska svårt med kompisar. Jag var alltid med någon/några i skolan, men aldrig hemma. Jag lekte själv. Inte förrän jag började 6:an och fick den där kompisen som mitt liv började, trodde jag ja. I 9:an bara lämnade hon mig och började vara med en ny tjej i klassen, hon ansåg att jag var dum/korkad som inte kunde prata med henne om varför jag mådde dåligt, vilket jag inte visste varför. Hade mått dåligt sen jag vet inte när. Och det var just efter 9:an som jag fick min riktiga depression. Grät väldigt ofta. Ibland när och mamma såg på teve så kunde jag helt utan anledning börja gråta. Jag började på gymnasiet och fick två bra klasskompisar där. Men allt eftersom tiden gick blev vi fler och fler. Jag blev helt enkelt utstött som vanligt. Jag finns inte. Och det är likadant som när jag var liten, vi är bara i skolan och inget mer. Jag liksom passar inte in. Dom är såna punkare medan jag liksom inte har någon stil, går i vanliga jeans och tröja och dom i trasiga svarta punkar kläder och lyssnar på punk musik. Alla har dom självmordstankar och skär sig och det gör inte min situation bättre. Nu kanske ni vill veta lite om mina föräldrar och sykon. Min mamma har fibromyalgi och fettvävsreumatism (kronisk smärta dagligen) och äter mycket starka tabletter så att hon är typ helt väck. Min pappa är alkoholist och driver en egen firma vilket medför att han jobbar hela tiden. Sedan har jag även en storebror, som egentligen är min morbror (men det kan vi skita i) iaf han är i fängelse och jag träffar honom ca en gång i månaden. Sist men inte minst min andra storebror som för ett halvår sedan jag fick reda på är min halvbror. Bråkade jämt när vi var små, men idag är vi faktisk mycket bra vänner. Nu är det ju sommarlov och jag har inte hört av mig till mina klasskamrater sen sista dagen i skolan, faktum är, jag sade inte ens hejdå. Hur kommer det att vara när vi ses igen den 18 augusti. Jag vill inte börja 3:an usch, bal och studenten! Jag har ju inga vänner att bjuda! Alltid varit så på mina kalas och sånt. Ingen kommer! Kommer att bli så nu när jag blir 18 med. Känner mig inte älskad. Jag tror jag har någon form av social fobi. Alltid när jag ska säga något till dom i skolan blir som att resovisa inför klassen. Jag måste förbereda mitt tal och säga det i huvudet flera gånger men ändå hakar jag upp mig och rodnar. Jag har alltid varit blyg sen jag var liten, men inte så här! Kan inte ens köpa något själv, brukar snirkla mig ur en sådan situation i skolan genom att bjuda en kompis och låta henne beställa till oss båda. Jag är även beroende. Inte av cigg, eller något sånt. Nej, det är ett datorspel! World of Warcraft heter det. Det har jag spelat sedan 2004. Nu när det är sommarlov spelar jag minst 8 timmar varje dag. När jag spelar försvinner all smärta och man få tiden att gå otroligt fort. Jag slutade spela förra året med jag blev bara ledsen och grät varje kväll innan jag skulle sova utan anledning så jag började spela igen. Sen jag började spela har jag även gått upp 18kg! och pappa är på mig att jag måste träna och röra på mig. Men jag har bara spelet i huvudet och mina hemska tankar om allt skit. Jag har sån press på mig. Måste gå ut skolan med minst G i alla ämnen, skaffa körkort, läsa vidare eller börja jobba osv osv.. men morfar och pappa och mamma och alla! är på mig varje dag att jag ska det! Jag pallar inte mer! Har googlat lite, hittat en bra självmords guide. Tänker hänga mig. Borde vara förbjudet med sådan guide men tja den hjälpte mig att komma på det snabbaste och minst smärtsamma sättet att ta självmord på. Måste bara tillägga att jag under de 4 åren jag gick på högstadiet gick till kuratorn där många gånger och på min skola nu har gått till kuratorn en gång. Inget hjälper. Men jag säger även bara en liten del av problemet, men dom lyssnar ju inte! Därför har jag skrivit ett extra långt mejl nu. Får se vad ert svar blir. Tack på förhand! /Hjälplös tjej

2008-07-25 18:47

Svar från BRIS

Hej!
Stort tack för ditt långa mejl. Vad bra att du tar kontakt med personer runt omkring dig när du har det svårt. Både att du hör av dig till oss och att du tidigare tagit kontakt med andra för att få hjälp. Du berättar en hel massa i ditt brev. Du beskriver att din mamma har problem med sjukdom, pappa med missbruk, du med pressen från skolan och med datorspel och en del annat... Du berättar att du känner det som om du inte blivit lyssnad på och hjälp med dina problem genom åren. Du berättar också att du haft kontakt både med BUP och med din skolkurator. Ibland får man prova att höra av sig till flera olika ställen innan man finner den personen som passar att hjälpa en. Det finns många olika människor på olika ställen i samhället med både utbildning, kunskap, erfarenhet och vilja att prata med och hjälpa ungdomar med problem. Säkert finns det även någon som kan hjälpa dig. Du får leta tills du finner denna någon. Går du fortfarande på gymnasiet kan du när skolan startar igen efter sommaren gå och prata med din skolkurator. Ge inte upp. Tro på dig själv och försök att även tycka om dig. Du skriver att du inte mår bra av all press och även beroende av andra orsaker. Detta skulle du också behöva någon att prata med som kan hjälpa dig. Du kan kontakta Ungdomsmottagningen och få hjälp där, eller så kan du kontakta vårdcentralen. Viktigast är att du finner någon att prata med. Det behöver man när man inte mår bra. Du har till och med haft självmordstankar - då är det viktigt att man tar sina känslor på allvar och söker upp någon som kan hjälpa en. Gör det. Du är värd att må bättre. Du skulle även kunna söka upp SYV på din skola (eller någon annanstans om det finns i din kommun) och prata kring dina höga krav och din press på dig gällande att klara skolan med G i alla ämnen och så. Prata med SYV (SYO) om vilka olika alternativ som finns och hur ni kan tänka. Det är inte alla som klarar gymnasiet (eller grundskolan) medsamma och det finns hjälp att få att klara ut det ändå. Vill du är du välkommen att höra av dig till oss igen - mejla eller ringa 0200 - 230 230.
Ta väl hand om dig!
Hälsningar från BRIS