Nu har jag bott själv i två nätter (söndag och måndag). Det har faktiskt varit skönt att vara helt ensam. Jag har ju hundarna i för sig, men jag är helt fri från andra människor. Tyckte dock att det blev rörigt igår. Först och främst för att jag blev väckt på morgonen, vilket jag inte gillar, blir nervös och stressad. Sen så skulle jag iväg med Emelie och köpa en övningskör-skylt på Jula som jag behöver om jag ska övningsköra med daddy. Vi köpte även varsin korv med bröd på Pølsemannen, satte oss sedan på uteserveringen och åt dem där. Det tog en hel del på krafterna bara det, speciellt att köpa korven, men framförallt att äta den så öppet, framför alla människor. Var tvungen att hela tiden tänka på hur jag åt och jag fick hålla koll på mitt hår så att det inte var i munnen pga all blåst.
När vi körde hem följde Emelie med mig in och tog en cigg, och nästan direkt efter det åkte hon hem igen. Det kändes skönt på något vis. Nu fick jag äntligen tid för att andas och ta till mig och sortera alla intryck. Jag fick möjlighet att återhämta mig efter vår lilla utflykt. Jag använde mestadels av tiden till att skriva blogg-inlägg. Skulle träffa Petra vid 16-tiden, så jag var tvungen att koppla av och inte göra något anstängande innan dess. Jag kan absolut inte göra något som jag inte vet hur lång tid det tar, t.ex att städa. Det kan ta en timme, men det kan också ta 4 timmar. Jag har ingen tidsuppfattning överhuvudtaget, jag kan inte räkna ut när någonting ska bli färdigt, det går bara inte.
Petra skickade ett sms och frågade om hon kunde komma nästan precis efter att jag publicerat blogg-inlägget. Jag släppte ut hundarna, bytte vatten i skålarna, och låste in dem, vavvorna för sig i ett eget rum och Chilly i sin bur. När klockan var 16.05 gick jag till parkeringen där Petra skulle hämta mig, men när klockan var 16.13 och hon fortfarande inte hade kommit, gick jag till mitt hus och hämtade posten, gick sedan tillbaka där jag stod från början. 16.19 fick jag ett sms med texten "Framme!", men Petra syntes inte till. Jag började gå mot vägen för att se om hon var där. När jag kommit ända fram till korsningen, ser jag hennes bil rullandes mot mig. Jag steg in i bilen och vi körde iväg. Vi körde till Mobilia, hon bestämde vart vi skulle, jag kunde inte välja.
Vi gick in i alla möjliga affärer. Jag köpte bara lite ben till vovvarna på "Vacker Tass", kände att de behövde det, har varit alldeles för dum mot dem, inte brytt mig. Men så glada de blev, speciellt min lilla bebis Chilly. Petra och jag fikade även på Espresso House, det menar du inte? Jag beställde en liten frapino med vanilj smak, de hade ingen hallon som jag ville ha... Beställde även en cheesecake. Mådde så dåligt under tiden och även efteråt som jag beställde. Kassörskan verkade på dåligt humör, var väldigt otrevlig, kände mig inte alls välkommen.
När jag var hemma igen var kl runt 18.30, det första jag gjorde då var att ge hundarna mat. Skrållan ville som vanligt inte äta, men alla de andra åt upp sin mat. Jag tog fram den mat som jag ville ha ur frysen och ställde den på bänken i köket, sedan gick jag in i vardagsrummet för att titta igenom vad jag hade för dokumentärer att välja mellan att se på. Jag valde 3 filmer om asperger, men jag fick ingen att fungera. Jag försökte både länge och väl, men jag kunde inte få någon att fungera, tillslut valde jag någon annan istället som också handlade om asperger/autism. Jag startade dokumentären, tryckte på paus, sedan gick jag in i köket, öppnade förpackningen till maten, stoppade in den i micron, och startade den. Sen var det bara att vänta, närmare 7 minuter skulle det ta. När maten var klar, tog jag den med mig in i vardagsrummet, satte mig i soffan, startade programmet på datorn och tittade på dokumentären, samtidigt som jag åt min middag.
När jag hade sett ungefär halva dokumentären, ringde Emelie på min mobil och frågade om hon och Alex kunde komma. Jag är ju inte den som säger nej, även om jag inte kände alls för besök just då. Vid 20.00 kom de. Jag fick pausa programmet, för att senare fortsätta där jag var. Vi pratade mest och Alex visade något på datorn. Det kändes varmt och tryggt, när de var hos mig. Fick en sån härlig känsla, ville inte att den skulle försvinna. Men vid 21-tiden gick de hem igen. Det kändes som om någon sköt mig i bröstet, att jag hade ett stort hål kvar, ett slags tomrum. Blev ledsen, men försökte att tänka på annat. Startade dokumentären igen, och efter en liten stund försvann känslorna av övergivenhet. Men visst är det konstigt? Jag vill först inte att de ska komma, när de väl kommer mår jag som en drottning, sedan när de går, mår jag dåligt för att de ska lämna mig, att de liksom överger mig. Ibland känns det bättre att inte ha någon kontakt med människor överhuvudtaget, då behöver man aldrig få den känslan av övergivenhet. Folk bara kommer och går. Det känns aldrig bra att de kommer, det är ju en plötslig händelse, något oplanerat som jag inte är beredd på, sen anpassar man sig för situationen, man gör sig bekväm, och helt plötsligt försvinner de iväg. Jag blir kvarlämnad helt ensam, helt ensam i ensamhetens ensamhet. Varför kan folk inte bara lämna mig i fred? Jag vill inte, kan inte, vågar inte, orkar inte vara bland och med folk. Ibland känns det faktiskt som om det är alla andra som är konstiga och onormala, medan jag är helt normal och inte alls konstig.
Jag tittade på olika dokumentärer fram till 00.30, sedan gick jag och lade mig.
Emelie har precis varit här. Hon skrev ett sms och frågade om hon kunde komma och jag svarade såklart att hon fick. Hon kom vid 12-tiden och gick någon gång efter ett. Idag kände jag inte alls samma som när hon gick igår. Det kändes skönt att hon gick, att jag nu får lite tid för mig själv. Tyckte att det var väldigt jobbigt att vara social idag, visste inte vad jag skulle göra av blicken. Det blev ingen städning idag heller, speciellt inte efter att Emelie påminde mig om att jag ska övningsköra med daddy senare idag. Buuhuu.. Vill inte! Känner inte alls för det. Jag vill bara vara här hemma och ta det lugnt, kanske städa lite. Bara få vara själv. Snälla, Leave me alone!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar