Idag träffade jag kurator Katja på min förra skola för sista gången... buhuu... Kommer sakna henne, hon var speciell. Hon var inte som alla de andra jag har träffat, Katja var mer "normal", hon pratade inte som om hon va något utan hon pratade mer som en vanlig person. Hoppas att jag snart kan börja prata med någon annan och att hon är lika bra som Katja. Har bett om att få prata med någon på habiliteringen, men jag har inte hört något. Ska skriva ett mail till min LSS-handläggare när mammy och jag har flyttat hem igen. Måste höra när min praktik börjar, vad som händer, om det blir någon kontakt med habiliteringen, om jag ska höra av mig själv till dem, osv. Min LSS-handläggare ringde till mig 9 Juli och frågade om jag kunde tänka mig att börja praktisera på ett nyöppnat hunddagis i Svedala om en månad. Det ville jag gärna, och då sade hon att hon skulle höra av sig till mig om en månad, så kunde vi gå dit tillsammans första gången. MEN... tror ni att jag har hört nåt? Svar nej, det har jag inte. Det verkar precis som om man måste ligga på när det gäller allt, och det är just det som jag inte är bra på, att ligga på. Varför kan inte folk bara stå till det de säger? Folk bara lovar och lovar en massa saker som de sen inte kan stå till. Alla dessa lögner och allt svek får mig bara mer och mer att tvivla och tappa förtroendet på mänskligheten. De går inte att lita på, det är bara så. Det de säger behöver inte vara sant. Jag kan inte avgöra om det någon säger är sanning, lögn, eller ett skämt. Självklart tror jag att allt folk säger är sant, för jag vill ju tro det, att folk talar sanning. Jag skulle själv aldrig ljuga. Jag talar om för folk så som det är, rakt och tydligt utan några genvägar och krångel. För det är just så det ska vara, rakt och tydligt.
Tala
rakt och tydligt
utan krångel
Mammy både körde mig till skolan och hämtade mig. Jag ville inte ta bussen. Bara tanken på att ta bussen var jobbig. Nej, bussen skulle jag aldrig vilja ta, därför bara måste jag ta körkort. Daddy och jag har övningskört en gång, men bilen gick sönder... Hoppas bara att när vi väl kommer igång, att det blir ofta. Vill inte hinna glömma vad vi gjort mellan gångerna. Har läst om många olika fall på Asperger Forum, där det tagit vissa 10 år, och där vissa inte alls klarat av att ta körkort. Det är så mycket att hålla reda på, har du då redan bekymmer med att hålla reda på alla intryck i trafiken och dessutom ska hålla koll på allt i bilen, blir det bara för mycket. Stod ett tips om att ta körkort med en automatbil är något enklare, för då det inte lika mycket att hålla reda på i bilen, ingen koppling bland annat. Det är bara att tuta och köra. Nej, men nästan i alla fall. Om det inte alls funkar med vanlig bil ska jag föreslå automatare för Daddy. Vet att han inte kommer bli glad, men om han verkligen vill att jag ska ta körkort, får han faktiskt se till mina styrkor och svagheter.
Sån frihet det kommer att bli det dagen då jag har körkort. Då kan jag ta mig precis dit jag vill utan krångel med busstider och framförallt utan att behöver möta så många människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar