Jag har precis varit och träffat psykolog C. Vad kan man säga om det? Tja, jag fick ett lite mindre roligt besked. Om något som jag läst mycket om, men som jag totalt ignorerat om mig själv. Det började med att vi pratade om min första dag på jobbet och om min mardröm. Jag nämnde det där med att jag låste mig och inte kunde röra mig. C reagerade direkt och frågade ut mig om just det där. Upplever du det i verkliga livet? När? Var? osv.. Det låter väldigt mycket som panikångest. Va? Vad säger du? Panikångest? Jaaag? NEJ! Jag sade till henne att jag läst mycket om det men aldrig fattat att jag också är drabbad. Då säger C, "Men det är du. Du har panikångest." och så började hon förklara varför min kropp reagerar som den gör. Det är när jag blir rädd, livrädd och får panik, som min kropp går in i ett försvar ungefär som när ett djur spelar död inför ett rovdjur. För mig blir det att hela kroppen stänger av, allt slutar att fungera. Kan inte röra mig, prata eller knappt andas.
Jag kan fortfarande inte riktigt fatta det, att jag faktiskt är drabbad. Jag som nyligen fattat att jag lider av ångest har nu också panikångest...?? FAN FAN FAN!!!!
// NeeKee
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar