Jag trodde att du var annorlunda nu mot då. Men det är du inte. Du är precis samma som då. Du var hemsk och jag hade glömt om hur du var och hur jag kände då. Nu har allt kommit tillbaka. Du är nedlåtande, spydig, aggressiv, negativ.. Osv.. Listan kan göras lång. Jag blir väldigt osäker nära dig. Minsta ljud gör dig irriterad, att jag tuggar eller sväljer, eller bara rör mig t ex. Säger jag nåt så är det oftast fel och du går upp i varv och blir nästan rasande, ryter och visar tänder mot mig. Hur ska jag kunna slappna av i din närvaro? Inte konstigt att man är som man är när detta var min vardag. Vem hade jag varit idag om du inte hade varit som du är? Hade jag då klarat skolan, haft jobb och körkort nu? På dessa två år från dig har jag blivit lite mer säker i mig själv, men just nu känner jag mig mycket osäker, liten och sliten, nästan söndertrampad. Du har sönder mig, snart finns det inget mer att ta av mig. Du psykiskt misshandlar mig, vet du det? Vet du det, pappa? Det har du alltid gjort ända sedan jag var liten. Jag var så rädd och osäker redan då. Jag var och är jättekänslig för folk som är minsta lilla irriterade. Jag börjar gråta för att jag blir rädd. Det händer hos kompisar när deras föräldrar blir irriterade, inte på mig men på något/någon och jag börjar gråta. Varför måste jag vara så känslig? Minsta lilla någon höjer rösten och jag blir jätterädd, det blir jag. Säger ofta förlåt till folk även om det inte var på mig de var arga. Men det känns ju! Det känns ju innuti mig, det gör ont.. Klart det är på mig de är arga. För det är ju så att jag alltid gör fel, det är därför folk blir arga. Jag är stygg och sköter mig inte. För hade jag bara frågat om rätt saker, pratat om rätt saker, kommit med de rätta kommentarerna vid rätt tillfälle, tuggat rätt, svalt rätt, rört mig rätt så hade ingen blivit arg. Eller?
/NeeKee
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar