Långsammare än vad en snigel rör sig

Första gången som jag ville flytta hemifrån, hur gammal kan jag ha varit då? 14-15 kanske. Inget seriöst just då. Jag ville bara hemifrån. Inte förrän samma månad som jag fyller 18 år, sätter jag mig i kö för lägenhet. Och inte långt därefter fallerar hela mitt liv, mitt psyke och mitt mående. Skolan märkte det och tog kontakt med socialen. Där fick jag träffa en helt underbar socialsekreterare. Hon ville få mig hemifrån, till en egen lägenhet. Men under tiden som detta pågick, blev jag även inlagd på psyk vid två olika tillfällen och mina föräldrar skilde sig. Mamma började leta något eget. Jag ville bara bort från det. Och i och med att jag flyttade med mamma, behövde inte socialen hjälpa mig längre.
Nästa gång det med eget boende kom upp, var efter gymnasiet, sommaren 2010 och jag skulle fylla 20 år. Jag stod fortfarande i kö, men det fanns inget. Jag var långt ner på kölistan. Vi gick till kommunen och genom dem kunde jag få en lägenhet men jag behövde då ett intyg. Jag fixade intyget som behövdes men först våren nästa år, 2011, fick jag avslag. Fick fixa fler intyg, överklaga och skicka in. Den 20 juni 2011 fick jag beslutet att jag skulle få en lägenhet via dem. Enligt dem skulle det ta max tre månader. Jag väntade ivrigt och månaderna gick. Den 20 september, alltså tre månaders gränsen, passerade. Det blev oktober, november och nästan december innan jag ens skulle få se en lägenhet. Och sen att den hade så många brister att jag fick tacka nej, gör det hela inte lättare. Hur länge det nu dröjer till nästa erbjudande återstå att se...
// NeeKee