Nu i eftermiddag var det möte i min bostad med min LSS-handläggare BM och enhetschefen CH för boendet. Handläggaren har jag träffat en, kanske två gånger på ett år och CH har jag träffat några gånger nu i och med boendet. Jag var nervös för att CH skulle vara med, men till ingen nytta. Hon hjälpte mig så himla mycket! Vilken hjälp! Vad hade jag gjort om inte hon varit med?
Det blev ett litet bakslag på mötet. BM kommer troligen att ge avslag på min ansökan om att åka på kollo i sommar. Känns lite tradigt, men samtidigt förstår jag henne. Jag sade som det är att jag velat åka sen 2009, men aldrig vågat. "Vad är det som gör att du vågar nu?", sade hon då. "Det vet jag inte" sade jag, "men jag måste trotsa mig själv och mina rädslor." CH fyllde i, "Du vill träffa andra och knyta nya kontakter även om det är jobbigt?". "Ja."
BM tyckte inte det är bra att gå från noll till hundra, typ. Från att nästan aldrig sovit borta och varit på läger till att åka på ett som varar i två veckor, det är ett stort kliv. Och det förstår jag. Men jag MÅSTE bryta mig loss! Våga mer, bli mer social och börja leva på riktigt!
Men som sagt blir det nog avslag. BM tyckte istället att jag ska åka på utflykter med boendet och börja med det. Det är väl bara till att acceptera och vänja sig vid att jag inte är "normal" och att jag kan och får göra allt jag vill...
// NeeKee
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar