Fotat vovvarna i trädgården idag

Här är några av de bilder jag tagit på vovvarna idag, igår och någon dag tidigare.

Trädgården

Idag var jag ute i trädgården och fotade lite. Ville inte gå ut och fota, det är ju lördag! Vilket betyder att folk är lediga, de är hemma och kanske ute. Håller mig därför alltid inne om helger. Speciellt idag eftersom det var miljödag i föreningen där vi bor. Då är ALLA ute!

Höstbilder

Gick ut och fotade i alla fall. 

Fotade den härliga hösten!

Suuuuuper duuuper tråååkig daaag ....

Som rubriken lyder, är det en super duper tråkig dag.... Inget händer och tiden känns så oändligt lååång. Lyssnar på musik och surfar runt på nätet. Har gjort det nästan hela dagen... Mamma är i köket och målar. Det är sååå tråååkigt! Är så uttråkad! Kan man dö av uttråkighet? Har lite lust att gå ut och fota hundarna,  men det är dåligt väder... Kallt, regn, blött, grått och trist... Ingen kul då :'( Åååhh, allt är så jäkla tråkigt! Inget är roligt. Tror att jag kvävs snart av tråkigheterna... Och nu är det helg också, HATAR helger! Händer inget, och det är alltid ett evigt väntade på nästa vecka. Oftast är det svar på en ansökan, eller bara en fråga till en mydighet som jag ser framemot och väntar på. De kan inte svara på helgen! Har väntat en vecka på svar från min LSS-handläggare! Åååh, jag blir så trött på detta eviga väntandet! Det är tre svar som jag väntar på. Första är bostadstillägg från försökringskassan, andra är svar på mail från LSS-handläggaren och tredje är ansökan om färdtjänst. Det är i för dig tur att jag har något att se fram emot! Eller? Tänk så hade jag inte haft dessa svar att vänta på, vad skulle jag då se framemot? Att stiga upp för att sedan gå och lägga sig, för att sedan stiga upp igen och gå och lägga sig igen...? Vilket meningsfullt liv jag har! Jo, men visst... Någon som vill byta? :) Känner att jag behöver lite miljöombyte...

Läkarbesök

Idag var mamma och jag på läkarbesök. Hade bokat tid för ett läkarintyg och recept via mina vårdkontakter. Behövde ett läkarintyg för ansökan om färdtjänst och jag behövde även sömnpiller. Färdtjänst hade min LSS-handläggare sagt att jag kunde ansöka om, att jag har rätt till det, och att det är lätt att få, bara man har ett läkarintyg. Nu har jag skickat en ansökan men läkarintyget till kommunen som ska besluta om jag får färdtjänst eller inte. De beslutar även hur länge jag får ha ett så kallat färdtjänstkort, var jag får åka, om jag får ha ledsagare med eller inte osv... En jäkla massa kan de bestämma, som vanligt... De här myndigheterna börjar gå mig på nerverna. Samtidigt är jag så fruktansvärt beroende av dem, att jag skulle kunna gå ner på knäna och be dem göra det jag vill. De har mitt liv i sina händer. Gör de inte det jag önskar eller vill, försvinner en del av min livsglädje. På något vis har man en förhoppning om att de ska godkänna ens ansökan oavsett vad det gäller, samtidigt som jag alltid ställer in mig på att de kommer att neka mig. Innerst inne vill och hoppas man självklart att den blir godkänd. Tror som fan att man blir nedstämd, ledsen, besviken och sviken när man nekas! Det lilla ljus som man såg i den mörka tunneln, släcktes just då man fick beskedet om att ens ansökan nekades. För det är just så mitt liv ser ut, det är en jättelång mörk tunnel. När det händer något roligt, bra eller något jag väntat på, tänds tillfälligt ett litet ljus i tunneln, men så fort den glädjen är borta, försvinner också ljuset och det blir mörkt igen. 

Läkaren skrev så här i intyget.

Handikappets art och varaktighet samt uppskattad gångsträcka
Handikappets art, F40.1 social fobi, samt brist på orienteringsförmåga i syndromet F84.0 autism i barndomen (debut): tillstånden är varaktiga, ej botbara.

Allmänna kommunikationer kan ej nyttjas
Orsak: social fobi med kraftfull ångest i folksamlingar eller överhuvudtaget i kontakt med någon okänd person, Grava problem med orienteringsförmågan, klarar inte ens att hitta till platser hon tidigare besökt. Kan ej använda allmänna kommunikationer, hittar ej till eller från hållplats.

Förflyttning sker med hjälp av
Utan hjälpmedel
Kan åka taxi
Måste hämtas/lämnas i lägenhet (extra behjälplighet)
Annat: de båda beskrivna svårigheterna kan avsevärt förstärka varandra än mer.

Som sagt skrev läkaren även ett recept på sömnpiller till mig. Vilket förvånade mig att han gick med på så enkelt. Hans enda fråga var "sover du dåligt?". Tro fan att jag sover dåligt, annars ber jag väl inte om sömnpiller! Han skrev ut samma piller som jag tidigare tagit, Zopiklon Pilum, 7,5 mg. Får nu bara ta dessa vid behov och jag ska helst dela dem på hälften. Jag är nöjd med det, tänkte inte använda dem mer än fram till praktiken. Då kommer jag säkerligen att kunna sova igen, eftersom det händer något och jag gör något, vilket resulterar i att jag blir trött både psykiskt och fysiskt. Som det är nu, gör jag inget, varken med kroppen eller knoppen, så hur ska jag då kunna bli trött? I alla fall, tänkte inte ta tabletterna, ska mest ha dem som en slags trygghet, om utifall att jag skulle vilja ta dem.

Nej, nu måste jag sluta skriva och skynda mig ner till TVn. Det är Criminal Minds nu! Och mamma kom  precis hem, tjohooo! :D

Jahapp, då sitter man sent vid datorn igen!

Innerst inne är jag så otroligt trött. Men det är ingen trötthet som får mig att somna, snarare tvärtom. Tröttheten håller mig vaken och ger mig ångest. Precis som om jag inte har nog med ångest! På senare tid har ångesten vuxit och blivit kronisk. Den finns där hela tiden, varje dag, timme, minut och sekund! "Hålet" är det jobbigaste, det kommer när ångesten är som värst, måste då hålla en hand över för att "hålet" inte ska sluka mig. Oftast vet jag inte orsaken till min ångest, den bara finns där. Har ingen lust till något nuförtiden. Vad är det för mening med livt? Orkar inte stiga upp på morgonen, orkar inte duscha, klä på mig, äta, dricka, you name it! Det finns ingen mening med att göra det. Jag ska ändå ingenstans och ingenting händer under dagen. Är så less på det här! Hade det inte varit bättre om jag inte fanns? Man börjar ju undra... Ååhh, jag måste sova... men, jag vill inte! Kan ändå inte sova, så varför ligga där i sängen när jag kan göra annat? Fast det hade inte heller funkat. Jag måste sova, känner av det så jäkla mycket just nu. Känner mig yr, flummig, ser suddigt, huvudet känns som en tegelsten och hjärnan hänger inte med känner jag. Jaja, får väl ge det ett försök... godnatt.

Jag är såå tröött....

... på det här livet! Det är samma varje dag, vilket i sig är bra. Men det händer absolut ingenting om dagarna. Min dag ser ungefär ut så här:

ca 10.00 - Stiger upp
10.00-12.00 - Datorn, kel med vovvarna, prat med mammy, se TV, osv...
12.00 - Frukost
12.00-15.00 - Datorn, kel med vovvarna, prat med mammy, se TV, osv...
15.00-16.00 - Laga mat med mammy. (kommer inte bli lika mycket av det framöver, då mamma är bättre i handen)
16.00 - Äta mat.
16.00-19.00 - Datorn, kel med vovvarna, prat med mammy, se TV, osv...
19.00-23.00 - Se TV.

Och så rullar det på dag ut och dag in. Händer absolut ingenting! Hade varit skönt om man två till tre dagar i veckan hade något bokat, något roligt att göra, som man kan se framemot. Som det är nu ser jag framemot ett mail, det är det största som händer inom de närmsta dagarna... I för sig har jag ett läkarbesök på torsdag, men det är också allt denna veckan. Kan man ha ett mer händelserikt liv än det här?

Safira

Lite blandade bilder på Safira, 9-11 veckor gammal.

Rosor i trädgården

Hittade foton som jag tagit i trädgården på rosorna i somras.

Saknar....

Var precis inne på facebook, och av en ren slump såg jag på ett foto, en bild av min lärare från gymnasiet. Direkt när jag såg henne, kändes det som om någon högg mig med en kniv i magen. Sökte på hennes namn, men hon har inget synligt för de som inte är vän med henne på facebook. Vågar jag bli vän med henne? Vi har ju inte träffats, pratats vid eller mailat på över ett och halvår. Eller ska jag skriva ett mail? Vågar jag det? Vad ska jag skriva? Helst av allt vill jag skriva om hur mycket hon betytt för mig, men jag vågar inte. Jag vågar inte!

Saknar Linda Brand så otroligt mycket, hade henne i Religion A, Svenska A och B. Hon var så fantastisk! Det går knappt att beskriva hur underbar hon var, inte bara som lärare utan även som människa. Åååh..! Linda... buhuu :'( saknar såå. Har aldrig fått en sådan kontakt med en lärare förut som jag fick med Linda. Det var på klassresan i 2:an 2008 i Stockholm som vi fick bra kontakt. Hade henne då bara i Svenska A och Religion A. Jag mådde inget vidare inför resan. Hade samtalat med henne flera veckor innan resan, om hur rädd och nervös jag var. Berättade för henne att jag inte ville med, men hon övertalade mig. Fick sitta bredvid henne på bussresan som tog 8 timmar. När vi sedan var i Stockholm, skulle alla iväg i grupp, utan lärare, hitta och orientera sig i gamla stan. Detta var något som jag absolut inte kunde tänka mig. Var ärlig talat skräckslagen bara tanken på att gå själv i en vilt främmande stad. Jag gömde mig i mitt rum, som jag delade med två klasskompisar. Jag grät, kände mig så hopplös och hjälplös. Mina klasskompisar gick och hämtade Linda som kom in till mig. Vi började prata och kom fram till att jag inte behövde delta även om det var obligatoriskt. Hon och jag kunde bara gå en runda. Det gjorde vi också, vi gick en bra runda och pratade samtidigt. Det var en sådan härlig känsla att få gå där med henne och bara prata. Senare 2009 hade jag henne i Svenska B och det var även då jag mådde som värst. Linda och jag mailade jättemycket det året. Aaw.. känner bara för att gråta, tanken på att jag aldrig mer får träffa henne är så hemsk! Jag vill att hon ska vara här och få höra hur mycket hon betytt för mig, vilken bra lärare, förebild och stöd som hon har varit. 

Måste berätta om en händelse den 21 augusti i år. Det är Malmö festivalen och Daddy och jag är där. Vi går på gågatan, en smal tjej med blont hår, glasögon och som håller om en kille, går förbi. Först reagerar jag inte, men efter någon sekund, "men vänta, var inte det där Linda?". Vågade inte gå efter dem och säga hej. För tänk så var det inte hon, och även om det var hon, vad ska jag säga? De gick in i ett musiktält, försökte att se in, om jag kunde se dem. Det var så mycket folk, så det gick inte att se. Daddy och jag gick iväg, men jag kunde inte tänka på annat än Linda. Tänk så var det hon? Så nära jag i så fall var henne, och så sade jag inget! Frågade daddy om vi kunde gå tillbaks och se om hon var kvar, om vi kunde se henne. Men vi hittade aldrig henne....

Jag bör nog gå och lägga mig, men jag har ingen lust. Det tar sån jäkla lång tid att somna, och sen vaknar jag ungefär varje timme fram till jag stiger upp. Är det då lönt att sova? Kan lika bra sitta uppe och göra nytta än att bara ligga i sängen. Jag är så jäkla trött egentligen, så varför kan jag inte sova ordentligt? Jag behöver sova! Känns som ögonen går i kors, börjar se suddigt, hjärnan är helt slö, och jag har börjat skaka i min rörelser när jag skriver. Så jag får väl försöka sova lite då i alla fall.... godnatt....

Hunddagis Jägersro inställd

Nu har Vera ställt in ett besök på ett hunddagis på Jägersro två gånger denna veckan! Först i onsdags då hon fick en akut tandläkartid och nu idag på grund av att hon är sjuk. Åååhhh.. blir så irriterad att det ska ta en sådan tid med allt! Försäkringskassan, lägenhet, jobb, ALLT! Snart är det väl år 2030 och jag sitter fortfarande hemma, är 40 år, ogift, har inga barn och har aldrig jobbat...

Värsta natten någonsin....

eller, tja... kanske inte den värsta. Det var rätt mysigt, det där läget precis innan du riktigt sover djupt. Jag sov inte många minuter förrän jag vakande igen. Kan ha sovit max en timme åt gången! Gick och lade mig vid 22-tiden igår, var så otroligt trött efter habiliteringen, var helt slut, somnade någon gång vid 2!!! Min hjärna gick på högvarv, fick ingen ro. Vakande vid 3, sedan vid 3 igen, fast lite senare, vid 4 och efter det orkade jag inte titta på klockan mer. Vaknade ett antal gånger till efter det. Sedan vet jag att jag har vaknat några gånger på morgonen, hört mamma eller hundarna där nere. När Chilly väckte mig, var jag tvungen att titta på klockan, 10.30! Det kändes ärligt talat som 06.00! Kände att jag hade vaknat så pass mycket att jag inte skulle kunna somna om, det var lika bra att stiga upp. Tror ärlig talat att jag gick på toa minst 10 gånger i natt. Varje gång jag vakande, var jag tvungen att gå och kissa, annars vågade jag inte somna om. Minsta lilla kissnödig jag känner mig, kan jag inte somna, eller jag vågar inte! Tar alltid det säkra före det osäkra.

Asperger kamratgruppen

Igår åkte Emelie och jag till Habiliteringen för att vara med på en så kallad kamratgrupp. Det är ett antal personer med Asperger syndrom / högfungerande autism, kurator och arbetsterapeut, som gör olika saker tillsammans. Igår skulle de spela spel. 

När vi kom dit, tog Emelie först en cigg, vi var ca 10 minuter tidiga. Sedan gick vi mot dörren, det stod ett antal människor innanför. Eftersom dörren alltid är låst, försökte Emelie få kontakt med de där inne. Själv tänkte jag precis säga till Emelie att man kunde ringa på ringklockan, men då öppnade kuratorn dörren. Samma kurator som jag träffade på mitt första besök på habiliteringen. När vi gått in genom dörren, försvann helt plötsligt alla människor. Kuratorn sade "vi ska vara i detta rummet här" eller något i del stilen. Vi följde efter in i ett stort rum, med ett stort bord i mitten och med säkert tio stolar. Kuratorn sade åt oss att sätta oss ner och att vi fick gärna hänga av oss om vi ville. Det satt redan jättemånga vid bordet, tror de var 7 stycken. Emelie satte sig bredvid en tjej och jag satte mig bredvid Emelie. Sedan satte kuratorn och arbetsterapeuten sig bredvid mig. En del började prata redan innan vi hade börjat. Det var en sån där pinsam situation, vågade knappt titta på dem. När vi väl började, berättade kuratorn att vi skulle presentera oss. Hon började, sedan var det min tur. Okej, vad ska man säga!? Tänkte jag, samtidigt som jag kände hur paniken kom smygande. Kuratorn sade efter sin presentation "du kan väl också säga vad du heter Nee-Kee", oh crap, är det lönt att säga sitt namn nu när hon redan har sagt det? Jag sade bara lite snabbt att jag heter Nee-Kee, sedan var det Emelies tur. När alla hade sagt vad de heter, tog en av deltagarna fram en påse med några böcker. Han visade och berättade om dem, alla handlade om Asperger eller autism. Speciellt två, emellanåt fler, pratade konstant! Kuratorn fick avbryta och säga att vi nog skulle börja spela innan klockan blev för mycket. Hon delade in oss i lag, så som vi satt. Det blev Emelie, jag och den tjejen bredvid Emelie som ett lag och resten blev två och två. Kuratorn tog fram spelet, det var familjegeni. Yay, det är roligt och det har jag spelat förut, så det är inga nya, kluriga, svåra och jobbiga regler, tänkte jag. Frågorna vi fick var ganska svåra, det var många som ingen av oss kunde, ändå var det barnfrågor! Vi var det andra laget som samlade ihop alla brickor från alla rättsvarande frågorna. Så man kan säga att vi kom tvåa, trotts våra bekymmer i början med svåra frågor. Mitt i spelet avbryter vi för att hämta fika. Där fanns kaffe, te och vatten i dricksväg och sedan fanns det mackor. Jag hade precis ätit innan vi åkte, så jag var inte hungrig. Och för den delen, hade jag aldrig vågat ta ändå, och framförallt inte äta den inför alla! Var egentligen törstig, men jag vågade inte! Emelie tog kaffe. Sedan gick vi och satte oss i rummet igen, pratade en del medan de flesta åt och drack. Tror att jag var den enda som inte tog något. Vi spelade två rundor till, så att alla fick svara på två frågor var per lag, innan det var slut. Sedan sade vi hejdå och gick ut genom ytterdörren. 

Psykolog på Habiliteringen

Idag tråffade jag psykolog K på habiliteringen. Hade ett bokat möte klockan 11.00. Eftersom mamma fortfarande har bandage på högerhanden och kan därför inte köra bil, fick morfar köra mig dit. 

Klockan var 10.55, jag ringde på dörren till habiliteringen, en man öppnade och jag gick in. Han frågade mig vem jag skulle träffa och jag svarade att jag inte visste, för det gjorde jag inte. Vem ska jag träffa? En psykolog, en kvinna, som jag träffat en gång tidigare, det visste jag. Mannen sade åt mig att sätta mig ner, sedan gick han iväg. Kände mig så dum! Jag kommer dit och vet inte vem jag ska träffa! Varför tog jag inte reda på det innan? Psykolog K kom och hämtade mig efter en liten stund. Hon hade med sig en jättetjock pärm och en gammal glassburk. Blev lite rädd, ska hon göra test med mig? Vad är det för test? Vi gick in i samma rum som förra gången jag var där. Satte mig även på samma plats som sist. Ska jag vara ärlig, gick det på automatik, tänkte inte alls "nu ska jag sätta mig på samma plats som sist", utan det var mer "nu ska jag sätta mig så snabbt, enkelt och nära dörren som möjligt." Det bara blev på samma plats. Psykolog K satte även hon sig på samma plats som sist. Fick lite känslan som om jag fortfarande satt på samma möte. Det var ingen skön känsla, samtidigt som det var en trygghet att vara i samma rum. Hon började med att berätta om en kurs för tjejer med Asperger syndrom, där man lär sig att kommunicera. Att jag var inbjuden att få börja där om jag ville. Behövde inte bestämma mig idag, kunde fundera på det hemma och sen bestämma mig. Sedan fårgade hon mig om jag kunde tänka mig att gå på kamratgruppen för de med Asperger. Sade att jag gärna ville komma. Det är redan nu på onsdag (20 okt) klockan 16.30. Vi pratade även om min diagnos, min skolgång och om kompisar. Sedan visade hon mig lite av det som fanns i pärmen. Inplastade papper med olika tecknade figurer eller bara text på. Sådana figurer och texter man kunde använda sig av om man inte vet hur man ska formulera sig. Hon visade även mig glassburken som innehöll små figurer, föreställande gubbar, tjejer och killar med olika känslor. De kunde man använda för att beskriva en händelse, när det är svårt att bara använda ord. Jag lämnade även fram en lapp som mamma hade skrivit där hon frågade vem vi skulle ringa angående läkarintyg till färdtjänst. K skrev svaret på lappen och lämnade tillbaka den. Sedan skrev hon även en lapp om ny tid och gav den till mig. Hon sade att vi fick sluta där och att vi ses vid nästa möte. Hon öppnade dörren, hon gick ut och jag efter. K sade hejdå och jag fick ur mig ett tyst litet hejdå samtigit som jag går ut genom ytterdörren.

Kontaktperson

Idag var min nya kontaktperson, Maja, på besök hemma hos mig! Vi hade mailat under lördagen och kommit fram till att hon skulle komma hem till mig idag 12.00. Hennes sambo kunde köra henne, då hon inte har körkort. När hon kom vid 12-tiden satt vi först på golvet i köket och pratade om hundarna, sedan satt vi lite vid köksbordet. Mamma lagade kaffe till sig, te till Maja och jag ville inte ha något. Efter ett stund frågade Maja mig om vi kunde gå en runda med hundarna, så det gjorde vi. Gick min favoritväg, en väg som går mittemellan två åkrar, där det inte finns några människor. Det kan komma en och annan cyklist, men annars är det helt öde. Maja tyckte att det var mysigt att gå där, "det var perfekt". Det tycker jag med, eftersom man är helt för sig själv. Vi pratade lite om vad jag gillar och inte gillar. T ex att jag inte gillar att åka buss, äta inför folk, handla osv. När vi senare kom tillbaka efter 30 min promenad, satte vi oss i köket på golvet och pratade om hundarna igen. Senare när klockan var 14.00 blev Maja hämtad av sin sambo igen. Vi bestämde att vi kunde höras via mail eller sms och bestämma när vi ska träffas nästa gång.

Hålet

Hålet är tillbaka igen. Orkar inte kämpa emot längre. Spelar ingen roll hur mycket jag kämpar emot, det kommer ändå. Trodde att jag hade blivit av med det för ca ett år sedan, men för någon dag sedan kom det igen. Måste hålla en hand över hålet för att det inte ska kännas som om det slukar mig. Det känns verkligen som om jag kan stoppa in hela min hand i hålet. Hålet finns där revbenen möts, precis under bröstet.


Snälla låt mig vara!

Det var en MUS!

Idag kom morfar hem till oss igen. Han gick upp på vinden för att kolla musfällan som han satte upp igår. Det blev napp! En mus hade nappat på musfällan! Min misstanke om en mus på vinden blev bekräftad. Jag hade rätt! Äntligen! Nu kanske det blir lugnt, och jag slipper rädslan för att den ska komma genom taket, in i mitt sovrum.

Mus MUs MUS !!!

Jag hörde för någon natt sedan ett konstigt ljud från väggen/vinden när jag skulle sova. Hörde det i natt igen! Från två till tre på natten höll det på! Ett gnagande, gläffsande, kraffsande och grävande ljud, ungefär som en MUS! Jag kunde inte sova på grund av det hemska ljudet! Fick inte många timmars sömn i natt. Berättade för mamma idag om ljudet. Så nu har morfar satt två musfällor på vinden. Hoppas att där blir napp och att det mystiska ljudet slutar!

Ny kontaktperson

Jahapp, då har man precis varit och träffat sin nya kontaktperson. Hon verkar supertrevlig! Träffades och pratade lite i väntrummet innan Vera, LSS-handläggaren, kallade in oss. Det kändes helt ok. Till jag fick reda på att hon inte har körkort! Och hon bor 1-2 mil från mig! Alltså måste jag ändå ta bussen...! Jaja, det är väl lika bra att börja vänja sig... eller? Vera sade till mamma och mig i måndags att vi kunde ansöka om färdtjänst, men vi visste inte hur. Frågade henne idag när vi ändå var där. Så nu ska hon skicka hem ansöknings-blankett och vi själv måste gå till en läkare som skriver ett läkarintyg, sedan skickar vi det bara till kommunen som beslutar ifall jag ska få färdtjänst eller inte. På Vera verkar det vara stor chans att jag kan få färdtjänst. Allt hänger på läkarintyget, det måste skrivas bra och utförligt om varför jag inte kan ta bussen. Det ska väl inte bli några problem! Måste bara ta reda på vilken läkare jag ska gå till. En på habiliteringen (om de ens har en), en på psyk, eller till och med en på vårdcentralen där jag bor? Tjaa.. vi får väl se. Hade varit jättebra om jag hade kunnat få det i alla fall!

Ett oväntat hemskt besked!

Idag kom det ett brev hem från försäkringskassan, där det stod:
"Försäkringskassan kommer inte att behandla din ansökan om bostadstillägg. Din ansökan avvisas."
Där stod att det saknades uppgifter och att komplettering behövdes för att de skulle kunna ta ställning till min ansökan. Men där stod inte någonstans VAD som saknades. 

Jag visade genast mamma brevet, som blev ganska arg. Hon tog telefonen och ringde dem direkt. När hon kommer fram säger de jäklarna att de har i juli detta året skickat hem ett brev till oss där det stod vad som behövdes kompletteras. Att det skulle vara för sent att komplettera nu. De behövde min deklaration, vilket jag inte har någon och aldrig haft, och ett utdrag från min bank. Okej, fine! Men vi har inte fått något brev i juli! Vi skickade säkert in ansökan i början av året och i juli påstår de att de har skickat ett brev hem till oss, där de begärt komplettering. Och nu i oktober månad avvisar de min ansökan bara så där. Hur fan kan det gå till så? Blir så jäkla ledsen. Känner mig sparkad och trampad på fast jag ligger ner. Varför kunde de inte ha ringt? Får det lov att gå till så här? Ska vara på mamma att vi ska överklaga, för jag tycker inte att detta är okej!

Försäkringskassan har alltid all tid i världen att handlägga ärenden, medan vi svaga, sjuka och hjälplösa får ett datum. Ovanpå allt ljuger de och säger att de skickat ett brev, eller så har de det men det inte kommit fram. Men ska det då innebära att mitt ärende ska avvisas? De kan ändå inte mena att jag som har autism med telefonfobi, ska ringa och fråga vad som hänt med mitt ärende? Jag visste inte ens att de höll på att behandla det!

Snacka om att försäkringskassan utnyttjar de svaga för att utöva sin makt. För det har de, en jäkla stor makt! Maktmissbrukare är vad de är! Undrar om man ska anmäla dem på något vis och i så fall till vem?

Låg vaken två timmar i natt

Igår skulle Bea på ett EVG-möte (fråga mig inte vad det står för) på skolan tillsammans med rektor, syo och lärare. De skulle diskutera hennes skolgång. Om hon skulle plugga på distans, halvtid eller heltid. Och hur många ämnen hon skulle läsa. 

Bea sms:ade mig och skrev att hon tagit fel buss, den som går på andra hållet än det hon skulle. Hon bad mig ringa rektorn, som också varit min rektor, idrottslärare, samhällslärare och körkortslärare. Jag totalvägrade. Aldrig i livet att jag ringer! NEJ! Sade att jag skulle se vad jag kunde göra. Mamma kom med förslaget att sms:a honom (har hans nummer på mobilen), så det gjorde jag. Sedan skickade jag även Beas nummer till honom. När jag någon minut senare är på toaletten, ringer mobilen som ligger på laddning i mammas sovrum. Jag hann inte svara, och tur var väl det. Det var rektorn! Skrev sms till Bea, att rektorn ringt mig, men att jag inte hann svara. Fick till svar att han nyss hade ringt henne och att de hade bestämt att hon skulle komma ändå. Sedan sms:ade vi inte så mycket mer förrän efter mötet. De bestämde att Bea skulle vara sjukskriven i en vecka. 

På natten låg jag vaken i sängen säkert två timmar och sms:ade med Bea. Hon började sms:a redan vid 22 och vid 23-tiden när jag gick och lade mig fortsatte vi att sms:a med varandra. Inte förrän vid 2-tiden sade vi godnatt och jag kunde släcka lampan och sova. Väcktes av Chilly vid 4-tiden, var helt död. Så klart kunde jag inte somna om utan var tvungen att gå och kissa. Sedan kunde jag somna om ganska snabbt igen. Vakade senare vid 7-tiden igen, denna gången av att telefonen ringde. Mamma steg upp och svarade. Även denna gången var jag tvungen att stiga upp och kissa innan jag kunde somna om igen. Efter det sov jag från och till fram till 11-tiden, då mamma kallade på mig. Är helt slut idag... Och så ska jag upp tidigt imorgon. Möte på socialförvaltningen tillsammans med LSS-handläggare och min nya kontaktperson. Hoppas på en lugn natt...

Ännu en hemskt natt!

Kan inte sova. Känner mig jätteorolig och nervös. Vet inte för vad. Känns ungefär likadant som när något speciellt ska hända nästa dag Det är bara det att inget ska hända imorgon! Så varför känner jag mig så orolig? Stundtals slår hjärtat så hårt och fort att jag tror jag ska få en hjärtinfarkt, att hjärtat ska stanna på mig. Jag har svårt att andas och det är svårt att svälja, det är liksom en klump i halsen. Vill bara kräkas, men jag klöks inte ens av att stoppa fingrarna i halsen. Svetten rinner, speciellt från händerna, emellanåt fryser jag så jag skakar. Hålet är nog det värsta, det hålet som kommer smygande och som bara blir större och större. Känns som om det kommer att ta över hela mig. Ovanpå allt det här, hörde jag precis någon i rummet intill! Jag är så rädd! Eller nej, jag är livrädd! Vill bara skrika på mamma. Det hördes som om någon/något var i väggen eller på vinden. En mus kanske? Ljudet var ungefär som om någon gräver hysteriskt. Har aldrig hört eller sett en mus levande. Är ändå så jäkla rädd, vet inte om jag vågar sova. Jag vet ju inte VAD eller VAR det är! Tänk så kommer det in i mitt rum när jag sover! Jag vågar inte heller gå ut ur rummet, det kanske finns där utanför! Jag är så kissnödig nu med, men jag vågar inte gå på toaletten, även om den ligger nästan vägg i vägg med mitt sovrum. 

Är så himla trött, ska försöka sova även om mina chanser för att kunna sova är liten. Speciellt eftersom jag är så kissnödig!

Tandläkarbesök

Jag har varit så orolig, rädd och nervös inför ett tandläkarbesök som skulle inträffa idag. Flera veckor innan hade jag fått veta att jag skulle dit. Det var så mycket nytt denna gången jämfört med andra gånger. Och för den delen, hur ska man komma ihåg allt? Man är där bara en gång om året ungefär. Saker som oroar mig är t ex, hur man öppnar dörren, ska jag dra eller trycka? Ska jag anmäla mig i luckan? Mamma hade sagt något om en skärm där man ska knappa in sitt personnummer, hur går det till? Ska jag bara sätta mig ner i väntrummet, så kommer de och hämtar mig? Hur ser min tandläkare ut? Hur ska jag göra med mitt tandläkarkort? Ska jag visa det för tandläkaren eller receptionisten? Hur går det till när man betalar? Allt detta och säkert ett tiotal frågor till, fick mig att bli jäkligt rädd och nervös. Ovissheten i de flesta fall, är det värsta jag vet. Att inte veta exakt vad som ska hända är en plåga. Jag måste veta! Hänger upp mig på minsta lilla detalj som inte stämmer. Har mamma t ex sagt att dörren jag ska igenom är blå och när jag kommer dit är den röd, då blir det som om någon trycker på en "freeze"-knapp. Jag blir helt förstelnad, kan varken röra mig eller prata. Därför brukar jag gå omkring och inte veta. Jag vet inte vilket som är bäst. Att veta och bli "förstelnad" om något inte stämmer, eller att inte veta och vara rädd och nervös för vad som ska komma. Jag brukar välja den sistnämnda. Man kan inte bli besviken om man inte vet från början vad som egentligen skulle ha hänt. Samtidigt lider jag flera dagar, ja till och med veckor innan en viss händelse inträffar, eftersom jag inte kan föreställa mig hur det ser ur eller kommer att bli. Jag brukar se allt som en film i mitt huvud, men om jag inte vet något, blir filmen suddig.

Om vi går tillbaka till själva tandläkarbesöket. Mamma och jag gick till tandläkarmottagningen, skulle vara där 15.30. Mamma öppnar dörren, så den farhågan slapp jag. Mamma visade även mig var skärmen var och var jag skulle trycka. Sedan satte vi oss i väntrummet. Där fick vi sitta ganska länge. Det satt två-tre andra i väntrummet. När de blev inkallade blev jag så otroligt rädd för att de skulle kalla på mig. Hjärtat började slå fortare och jag var tvungen att koncentrera mig på andningen för att inte få panik. Helst av allt ville jag bara springa därifrån. Tillslut 15.35 kommer det in en dam som kallar på mig. Äntligen, men samtidigt var jag så jäkla rädd. Tänk så gör det ont? Det brukar det göra. Har jag hål? Ska de borra? Vad ska de göra??? Tandläkaren säger till mig att vi ska vara i rummet längst ner till vänster. Det var en lång korridor. Passerade massor av rum med patienter och andra tandläkare. Väl framme, frågar mamma till mig hur vi ska göra med mitt tandläkarkort. Hon tar det och säger att hon ska gå till receptionen och be dem där kopiera och skriva in att jag har ett sådant kort. Hon går iväg men kom tillbaka ganska snabbt. Hon sade åt mig att sätta mig i stolen och luta mig tillbaka. Hon satt vid en dator och frågade om mina tidigare uppgifter stämde, vilket de inte gjorde. Vi fick skriva om en hel del. Tandläkaren frågade om jag hade en diagnos eftersom jag hade ett tandläkarkort, och jag svarade ja. Hon frågade självklart följdfrågan om vilken diagnos jag har. Mamma var snabb och sade att jag har högfungerande autism, vilket jag blev lite irriterad på. I min journal står det autistiskt syndrom, men själv säger jag att jag har Asperger syndrom, eftersom det känns mildare och snällare. Det är så mycket fördomar om autism, även om Asperger men det är inte lika många som känner till Asperger. Tandläkaren frågade självklart direkt om autism inte är sådana som är inåtvända och gungar fram och tillbaka. Mamma fick förklara att det är ett väldigt brett syndrom. Själv vet jag att jag framstod som väldigt normal och glad när jag var där. Fick en sådan härlig trygghetskänsla från hennes sida. Hon förklarade bra, hon var trevlig och hon har "det". Jag kan inte förklara det bättre, men vissa personer fastnar jag lättare för än andra. Vissa personer kan jag fatta tyckte för på bara någon sekund, medan med andra kan det ta flera månader.

Om vi återigen ska försöka återgå till själva besöket. Tandläkaren tog bilder på mina tänder. Det fanns en hel del små hål. Sådana om de inte borrar för att laga. Jag fick rådet att skölja med Flux, sköljer redan med collgate, men hon rekommenderade Flux, eftersom det innehåller mer flour. Sedan var det inte så mycket mer. Hon kände lite på tandköttet och på hålen för att se hur stora de var, det gjorde ganska ont och blödde gjorde det som sören. Sedan ville hon ta fler bilder på min visdomstand, som jag dumt nog berättade att jag har, men som hon inte kunde se. Det gjorde så fruktansvärt ont att fota den! Det var plastgrejen som man ska ha i munnens om tryckte så jäkla hårt på tandköttet att den skar in och orsakade en enorm smärta! Usch, det var så hemskt! Hon fick ingen bra bild, så jag fick säkert ta 4 bilder på samma ställe! Ändå blev ingen bra. Hon kunde inte se tanden tydligt på bild, eftersom det är tandkött över tanden. Vi bestämde att jag skulle komma om tre veckor igen för en total rengöring och för att få tanborstingsråd

Hunddagis i Limhamn

Idag 10.30 gick mamma och jag ut för att bli hämtade av Vera, min LSS-handläggare, som skulle köra oss till Limhamn. Vi skulle besöka ett hunddagis där jag eventuellt skulle börja praktisera.

När vi kom fram, möttes vi av hunddagiset som låg vid ett industriområde lite avsides. Det var en stor enplansbyggnad och några inhängnader, där det satt flera hundar inne. Det var även några människor i gula reflex-jackor ute och gick med två hundar vardera. När vi kommer in, visas vi in i ett rum med ett matbord med stolar och en soffa. Vi satte oss alla tre i soffan och väntade på att ägaren skulle komma. Det satt två hundar i en bur i rummet. En röd och vit cavalier king charles spaniel och en blå/grå dvärgpincher. Så tysta och lugna de var! Där kommer vi, tre helt främmande människor och de är instängda i en bur, men säger absolut ingenting. Framtill Vera går fram till dem för att hälsa, då började dvärgpinchern skälla och morra.

Efter en liten stund kommer ägaren/chefen in och hälsar på oss. Jag fick en känsla av att han inte gillade mig, eller att han tyckte att jag var konstig. Han fick ta tag i min hand, men jag tog inte tag i hans. Jag tog bara fram handen. Sedan satte vi oss ner igen. Han berättade lite om verksamheten. Han var väldigt noga med att jag skulle veta vad jag ger mig in på. Att jag måste gå ut med hundarna hela dagen, att det inte är mys och kel. Det var även viktigt att jag satt och åt tillsammans med dem och var social i åtminstonde en timme under lunchen. Fast jag behöve inte prata, jag skulle vara där, det var det viktigaste. Han berättade även att jag i början bara skulle få gå ut med de mindre hundarna. Jag fick inte gå ut själv överhuvudtaget förrän jag lärt mig var och hur man skulle gå ut med dem. Jag skulle inte heller få vara i rastgårdarna tillsamamns med ca 30 hundar. Det var bara ledare som fick, de som kände hundarna väl. Hela tiden under de ca 15-20 minutrarna som vi var där, kände jag mig illa till mods. Jag fick en känsla av att han också kände att situatioen var jobbig. Att jag inte uppfyllde alla hans krav och förväntningar. Han ville att jag skulle ställa frågor på slutet, men jag hade inga. Han blev på något vis besviken och sade att jag visst måste ha några. Men jag kan inte tänka på sådan medan jag är där och måste lyssna på honom. Efteråt kom det dock många frågor som poppade upp i mitt huvud. Vi åkte i alla fall hem igen efter att ha pratat i bara 15-20 minuter.

Vi pratade med Vera i bilen på väg hem. Vi kom fram till att hon skulle ringa försäkringskassan och fråga hur det gått med ett av mina ärenden angående bostadstillägg och hon skulle även ringa och påskynda de som ska fixa lägenhet till mig. Hon berättade även att jag och mamma skulle skriva till Vera på mailen, om när och hur länge jag ville jobba. Så när vi kom hem och hade funderat både länge och väl, och kommit fram till en bra lösning, mailade vi det till Vera.

Så här såg mailet ut

Hej

Nee-Kee vill gärna börja på hunddagiset nästa vecka. Hon vill jobba tis, ons och tors, mellan 9 och 15, bussen ankommer 08.34 eller 09.04. Hem går den 15.01, 15.16 och 15.46. Att åka buss själv tar mycket på krafterna för Nee-Kee. Hon blir mycket trött, men vill ju orka jobba sex timmar.Vad krävs och hur ansöker man om att få åka med färdtjänst? Nee-Kee behöver både skriftliga och muntliga instruktioner, t ex ett schema. Hon måste veta exakt vad och när hon ska göra saker och ting. Gärna samma artbetsuppgifter varje dag. De bör veta att Nee-Kee tolkar allting bokstavligt, de måste tala rakt och tydligt. Har även svårt att förstå skämt.

Ring eller maila om du undrar över något.
Tel. XXXXXXXXXX
Vänliga hälsningar
Xxxx Xxxxxxx

Vid 16-tiden idag ringde Vera på mammas mobil. Hon beklagade så, men ägaren/chefen på hunddagiset tyckte inte att jag skulle passa in på hans hunddagis. Antagligen har Vera ringt dit och sagt allt det som jag skrev i mailet och ägaren har då blivit rädd. Även om jag fått lite vibbar redan då vi var där, kom beskedet ändå som en chock. Va? Vad är det du säger? Skämtar du eller talar du sanning? Vadå inte passar in? Är det bara pågrund av min Asperger, men jag trodde att han inte visste? Kan någon svara på det!? Jag var självklart livrädd och nervös för att börja jobba, men jag såg faktiskt framemot det. Och nu, helt plötsligt (jag som HATAR plötsliga besked och händelser) blir det inte av! Nu ska Vera leta efter något annat. Tänk så blir det likadant där också. Att när de får reda på vad jag behöver och vill, ryggar de tillbaka. Är det så farligt med lite krav? Ska jag inte ställa några krav och istället gå runt på arbetsplatsen och yra och inte veta vad jag ska göra, när, hur och varför?

Får hoppas att det går bättre på nästa ställe, att Vera redan innan vi besöker dem, berättar tydligt för dem vad mina krav är. De ska inte kunna säga efter att vi besökt dem att de inte visste något. De behöver inte veta min diagnos, men de kan i alla fall få veta vad jag måste ha för att lyckas med mina arbetsuppgifter.

Åhh så arg, ledsen, besviken, sviken, sårad, chockad och förvirrad jag känner mig just nu! Ska jag dölja vem jag är och lyckas eller ska jag vara mig själv och misslyckas?

Otursdag

Idag är det mammys och min otursdag. Vi ska nog inte gå ut idag. Ska i för sig gå hem till daddy och äta 16.30 idag. Hoppas att det går bra, kanske får en fågelskit i huvudet, trillar, blir påkörd eller något annat oturligt. 

Mamma bad mig flytta sterion till hyllan i köket, en sådan liten med två högtalare som ska sitta sidan om sterion. Redan i början blev det problem, hade svårt att få fram sterion. När jag väl fått fram den, bär jag den till köksbordet. Det var lite bökigt, men det gick bra. Sedan satte jag högtalarna och sterion på hyllan. Mamma försökte själv att koppla högtalarna med sterion, men hon fick ont i högerhanden (den som är opererad och som har bandage). Jag skulle då hjälpa henne, det var bara det att ingen av kunde se någonting. Hyllan började att vippa lite och jag sade åt mamma att inte luta sig mot den.Vi bökade fram och tillbaka, och tillslut fick vi till det. Så var äntligen allt inkopplat. Nu var det bara att ställa in rätt radiokanal. Mamma tryckte på knappen som söker kanal framåt, men den stannade aldrig, hon tryckte då på knappen som söker bakåt, men inte då heller stannade den. Vi båda tryckte och tryckte på alla möjliga knappar, men den stannade aldrig. Vi började skratta och tryckte att situationen var ganska rolig. Plötsligt kommer mamma på att vi kanske ska ha en antenn, att det kanske var därför sterion inte hittade någon kanal. Oh, klart att det var därför. Mamma gick in i sovrummet och hämtade antennen, och när hon kommer tillbaka, trampar hon i en kisspöl. Hon berättade för mig att den var där innan hon gick in i sovrumemt, ÄNDÅ går hon själv i den när hon kom tillbaks! Som vi skrattade, det var så typiskt. Mamma tog av sig strumporna och försökte sedan att se var någonstans man skulle koppla in antennen. När vi väl hittat, skulle jag försöka sätta i den. Mamma började skratta åt mig, eftersom jag var helt fel, men jag kunde inte se något. Helt plötsligt, under tiden som jag försöker koppla in antennen, välter hyllan. Den sitter kvar, men den hade låsnat i ena hörnan. Mamma höll den kvar så att den inte föll. Sådan panik det blev, samtidigt som vi nästan skrattade ihjäl oss. Det var så roligt att just det skulle hända. Mamma höll i hyllan, medan jag tog av alla grejerna. Sterion satt fast i uttaget, en struv föll i golvet som valpen tog och antennen fastnade så att några grejer föll i golvet. Det blev ännu mer panik, men vi kunde inte hålla oss från skratt. Fort som tusan tog jag ner alla grejerna. Mamma sprang iväg och hämtade en skruvmejsel för att skruva loss hyllan. Jag höll i hyllan medans mamma skruvade. Det gick inte så bra eftersom hon bara hade vänsterhanden. Tillslut fick jag ta över och börja skruva. Mamma sa att jag skulle skruva åt ett håll, men självklart var det fel! Så jäkla typsikt! Allt skulle visst gå fel! Efter många om och men fick vi ner hyllan. Pheew! Kan man ha mer otur än så här? Jag fasar för att gå till daddy sen. Vad kommer då att hända?

Hemska besvär och hemska nätter

Igår vakande jag av att mamma ringer mig, hon skulle bara väcka mig. Klockan var 10.00. Kvällen innan hade jag jäkligt svårt för att sova, vaknade flera gånger och jag hade svårt att somna om igen efteråt. Helt yrvaken och trött gick jag ner för trappan och hälsade på hundarna som var helt galna. Inte långt därefter gick jag in på toaletten och tog mig ett bad/dusch. När jag precis hade tagit på mig efter att ha duschat, kommer Emelie. Hon skulle vara hemma hos oss eftersom Savannah, min föredetta hund, skulle flytta och mamma behövde hennes hjälp. Själv skulle jag under tiden ta alla andra hundarna och gå hem till morfar. Dock blev det inte förrän vid 14.30 som det blev av. Kunde komma hem igen redan lite efter 15.00.

Under hela dagen hade jag sms:at med Bea. Hon hade varit hos en psykolog och fått reda på att hon lider av generell ångest (konstant oro och ångest) och fick utskrivet Fluoxetin Mylan, en antidepressiv medicin. Bad därför Bea om att få komma hem till henne senare på dagen, att hon kunde sms:a mig när hon ville att jag skulle komma. 

När klockan var runt 18.00 ringer telefonen, det var Trulsa, mammas moster, Beas mamma. Hon ville komma över på ett kopp kaffe. Trodde i min vildaste fantasi att Bea också skulle komma. Sprang upp på mitt rum, borstade håret, tog lite parfym och satte mig sedan vid datorn. Inte långt där efter ringer det på dörren. Jag kunde höra Trulsa men inte Bea, hon kanske bara är tyst? En liten stund senare, går jag ner. Ingen Bea syns till. Skrev ett sms till henne, lite på skoj, och frågade varför hon inte var hos mig. Hon skrev tillbaks att jag kunde komma till henne istället. Och det gjorde jag också. Med Chilly under armen gick jag de få steg det är hem till Bea och ringde på dörren. Bea öppnade och jag gick in. Vi satte oss i hennes rum framför datorn. Hon visade bilder på olika killar som hon träffat, hon visade olika bloggar som hon gillar och hon visade även en del låtar som hon gillar. Sedan pratade vi en jäkla massa, bland annat om killar, sex, world of warcraft (som vi båda spelat, men som vi inte spelar längre), sjukdomar, tabletter osv. 

Jag kom hem igen lite innan 22.00, då mamma hade sms:at mig och skrivit att hon var hungrig. Jag hade först inte fattat vad hon menade. Vadå hungrig? Ja, men gå och ät då! Eller har vi inte ätit middag idag? Vad är klockan? 21 och någonting. Visst har vi ätit? Vi åt ju fisk! Vad menar hon?? Ah, nu fattar jag! Hon har bara en hand att använda efter operationen igår. Aaaah, då förstår jag! Innan jag hade kommit på det hade säkert 5 minuter gått, och Bea sade att hon fattade det direkt. Är man trög eller är man bara trög? 

Jag gick och lade mig runt 23.00. Kände att jag inte kunde sova. Tog ett block som jag haft i skolan, och tänkte skriva ner lite tankar, men istället fastnar jag i läsa gamla uppgifter. När klockan var närmare 23.30, lade jag mig ner, släckte lampan och försökte somna. Det gick inte att somna, kunde inte komma till ro. Och ovanpå det, började ett mycket konstigt ljud att låta, ett ljud som jag aldrig hört tidigare. Ett mycket tyst, men tillräckligt högt ljud för att ge mig huvudvärk. Lät ungefär som en mygga eller fluga långt borta, men ändå nära. Försökte och försökte att ignorera ljudet, men det skar in i mitt huvud. Höll för mina öron en liten stund, men även då hörde jag ljudet! Håller jag på att bli galen? Vad är detta? Jag kunde inte filtrera bort ljudet. Bestämde mig för att sätta på teven i hopp om att den skulle döva ljudet. Tittade i ca 20 minuter till det blev paus, sedan stängde jag av teven och försökte sova igen. Jag hörde inte ljudet! Försökte lyssna efter det, men kom på mig själv att sluta, då jag kanske skulle bli störd av det igen. Trotts att ljudet var borta kunde jag inte somna. Det var för varmt, sedan var det för kallt, Chilly andades, kudden och ställningarna var inte sköna. Allt störde mig! Sista gången jag tittade på klockan var den efter 02.00! När vaknar man idag då? Jo, 08.00!! Hundarna där nere busade och skällde.... Jag kunde inte somna om, det var lika bra att stiga upp.

Nu ska jag gå ner och hjälpa mamma att duscha, kan bli lite svårt för henne att göra det endast med vänster hand!

Promenad i mörkret sent på kvällen

Bea och jag sms:de med varandra under dagen. Vid 20.40 började hon skriva igen. Samma fras som alltid "Vad gör du?". Just då var jag på väg hem från morfar. Jag frågade tillbaks och undrade vad hon gjorde. "Jag sitter bara vid datorn och tråkar, är helt rastlös.", fick jag till svar. Skrev tillbaka, lite skämt, lite allvar, att hon skulle gå ut och springa en runda. Bea tog det helt seriöst och svarade, "Ja det kanske jag borde. bra idé!". Slutade med att jag följde med henne.

Vi möttes på lekplatsen mellan våra hus (bor nästintill grannar). Jag hade Chilly med mig, skulle varit synd att lämna henne. Vi gick alla tre en ganska så lång runda, lång för mig, kort för Bea. Vi mötte inte många människor, de få vi såg, undvek vi och tog en annan väg. När vi kommer fram till en skola, ser vi några ungdomar sitta på ett trädäck under tak. Det gjorde inte mig så mycket, de var så pass långt borta. Plötsligt kommer en av ungdomarna fram till oss, och ni kan inte ana hur fort mitt hjärta slog. Herregud, vad rädd jag var! Det kommer en främmande människa mot oss! Vad vill han? Vem är han? Varför går han mot oss? När människan kommit nästan inpå oss, ser jag vem det är. Det är Akira, Beas tjejkompis och föredetta klasskompis. Bea och Akira började prata, mest om knark, hur "kickad" Akira kände sig, att hon provat något nytt just denna kvällen, men de pratade även om mående, och lite om att Akira hade prov och inlämningsuppgift till nästa dag. Usch vad hemskt det var att stå där och lyssna på dem, ville helst bara hålla för öronen, men jag vet att de "normala" inte gör så. Allra helst hade jag nog velat springa där ifrån, gömma mig i någon buske och komma fram när Akira hade gått. Hela tiden, varje dag, måste jag tänka mig för innan jag gör något som för mig känns naturligt. "Är detta nu "normalt?" Jag måste anpassa mig efter de "normala", skulle jag vara mig själv, och göra sådant som för mig känns normalt och naturligt, hade jag framstått som en idiot. Ingen hade sett på mig eller pratat med mig. Det är väl i för sig så jag vill ha det ibland. Men det hade nog varit annorlunda om jag skapat situationen, det hade blivit en slags mobbing. I dagens samhälle är det tabu att framstå som annorlunda, du blir nedtrampad, ingen ser dig, pratar med dig... du finns inte!

Om vi nu ska återgå till promenaden. Jag stod där med Chilly i koppel, bredvid Bea och lyssnade på när hon och Akira pratade. Det som i verkligheten inte var mer än 5 minuter, kändes som en timme av ren plåga! Bea och Akira sade hejdå och vi gick vidare. Resten av vägen, kunde jag inte koppla bort vad som just hänt. Det bara snurrade och snurrade runt i huvudet på mig. Bea och jag pratade lite, det var svårt att greppa tag och förstå, men framförallt svara på det hon sade. När vi till slut var hemma, sade vi hejdå och Bea föreslog att vi skulle gå på fredag också, att hon skulle skicka sms på fredag. Jag gick hem och innan jag hinner gå fram till dörren upptäcker jag till min fasa att där är en igelkott! Kanske en meter från dörren står en igelkott och stirrar in i mina ögon, fyr för vad rädd jag blev. Kunde inte förmå mig att gå in. Ringde mamma, som var bara på andra sidan dörren och såg på teve. Hon tyckte att jag var löjlig, och sade att jag "bara" skulle gå in. Nej, jag kunde inte "bara" gå in. Det står en igelkott i vägen, med en massa taggar och mördarögon. Rent spontant började jag stampa med fötterna ihopp om att den skulle bli rädd och springa i väg. Inte förrän kanske 1 minut av stampande, började igelkotten krypa i väg med världens söligaste gång. Thank god! Jag sprang in genom dörren och smällde igen den efter mig.

Vad har jag gjort!?

Igår blev jag väckt av mammy klockan 8.30. Hade bett henne göra det kvällen innan eftersom jag skulle iväg med daddy vid 10-tiden. Ville hinna duscha och eventuellt äta frukost. 

När klockan var 9.30 hade jag duschat, klätt på mig, borstat håret och allt det där. Tänkte precis äta frukost, när det plötsligt ringer på dörren. Det är daddy. Attans också! Ingen frukost idag heller.

Vid 9.40 körde vi in till Jägerro för att övningsköra på parkeringen. Det gick inte alls lika bra som sist. Tror det beror på att jag inte hade ätit frukost. Hade svårt för att konsentrera mig. Ibland när daddy förklarade något för mig, kunde jag inte greppa tag i det han sade, det blev liksom bara mumel. Vi övningskörde i 45 minuter och sedan gick vi in på Jägersro Center. Daddy skulle köpa byxor på dressman och jag ville köpa en vinterjacka. Vi gick först in på Stadium, där hittade jag två jackor som jag kunde tänka mig. En grå Everest jacka för 1300 kr och en grå Warp jacka för 800 kr. Kunde inte bestämma vilken, så vi gick in på dressman istället. Där köpte daddy två par byxor, två par tröjor, och underkläder. Sedan gick vi till pölsemannen och åt korv, samtidigt som jag funderade på vilken jacka som jag ville ha. När vi hade ätit upp gick vi tillbaka in på Stadium och då bestämde jag mig för Warp jackan för 800 kr. Tyckte att 1300 kr för en jacka var för dyrt. Daddy betalade så länge, eftersom jag inte hade mitt visakort med mig. 

När jag kom hem var klockan runt 12-13-tiden. Daddy följde med in. Han skulle sätta upp en del saker, så som lampor och hyllor. Han fixade även golvet på ovanvåningen mellan mitt rum och toaletten. Det knarrade som sören, var jätterädd varje gång jag gick på toaletten där. När klockan var lite efter 15.00 gick daddy hem. Mammy och jag började laga mat, vi åt, vi pratade, vi kelade med vovvarna, jag gick en runda med vovvarna, och helt plötsligt var klockan 19.00. Mammy skulle iväg till daddy och sova där över natten.

Jag tittade på postkosmiljönären och dansfeber på teven. Sedan tyckte jag inte att där var något roligt, gick istället upp på mitt rum, satte mig vid datorn och skrev blogg-inlägg. Vid 22-tiden gick jag ner för att titta till valpisen. Hon var vaken. Gick ut med henne, hon kissade. Sedan startade jag mammas dator och satte mig där istället, då hade jag bättre koll på valpisen. Skulle precis börja skriva ett nytt inlägg, när jag plötsligt får ett sms. Det var från Bea. Hon frågade om hon och Nelly kunde komma. Jag svarade att det var okej, även om jag egentligen inte kände för det och var livrädd. Tänk om de är fulla? Tänk om de har tagit något och är påverkade? Tänk om...? Vad gör jag då? Tusen frågor snurrade runt i huvudet på mig. Jag sprang snabbt upp på mitt rum, borstade håret, sedan tog jag på mig ett par byxor och gick ner igen. Inte långt där eftter, ringer de på dörren. Jag stänger in vovvarna i mammas sovrum och öppnar ytterdörren. Åh, god! Vad vovvarna skällde och galde. Var tvungen att springa och öppna dörren till dem så att de kunde hälsa. Sedan blev de ganska tysta. Vi satte oss alla tre i soffan. Pratade en del om hundarna, och lite om allt möjligt. Skrattade en hel del. Det kändes mysigt och jag hade roligt, just för tillfället. Efter kanske en timme, ville de ut och röka. Visst, det är okej. När vi är ute i uterummet, frågar Bea mig om de får röka ... hon blir tyst i några sekunder. Aha, jag fattar, hon vill inte säga vad, men jag fattar vad hon menar. Svarade bara att jag varken ser eller hör något. Bea och Nelly rökte alltså på hemma hos mig! Hur kunde jag sjunka så här lågt? Är det vad jag vill? Är det sådana här kompisar jag vill ha? Tycker de verkligen om mig eller utnyttjar de mig? Är jag ett tidsfördriv för dem? Kom de till mig bara för att de hade tråkigt? Vi gick i alla fall in igen och satte oss i soffan. Och ni kan inte ana som de fnittrade, allt var roligt. Jag skrattade med, men inte alls lika mycket som dem. Usch vilket dåligt samvete jag hade. Hur kunde jag låta dem komma hem till mig? 

Vid 1-tiden på natten gick de, en kompis till dem var utanför och ville träffas. Pheew, äntligen. Jag hade roligt, det var inte det, jag var bara så trött. Jag släppte bara ut vovvarna, stängde in dem i mammas sovrum och gick själv upp och lade mig i min säng. Kunde inte koppla bort det som just hänt. Ville inte grubbla över det hela natten, tog en bok och började läsa i den. Läste i en halvtimme, då det kändes bättre. Lade mig ner på huvudkudden och försökte sova. Tror att jag kan ha somnat efter 2.00.

Hejdå Petra

Idag vaknade jag av att jag fick ett sms. Det var från Petra, min kontaktperson. Hon skrev så här:

"Hej Nee-Kee!
Allt bra med dig?
Jag har pratat med LSS-handläggaren idag och 
vi avslutar mitt uppdrag from idag,
så morgondagens planerade biobesök ställs in.
Lycka till i framtiden!
Petra"

Äntligen! Äntligen har Vera, min LSS-handläggare, tagit tag i saken och pratat med Petra! Nu behöver jag inte träffa henne mer, aldrig mer ta bussen, gå och handla, fika, och ha sådan press på mig hela tiden. 

Blev av med ett problem men skapade ett annat. Nu måste jag börja träffa en ny kontaktperson! Och ovanpå det, ska jag troligtvis börja jobba, ca 2 mil från där jag bor! Alltså måste jag ändå ta bussen, plus att det där kommer att finnas nya människor, ny miljö, nya rutiner, ny, ny, ny... Allt blir nytt!! Mitt huvud kommer att explodera! Det kommer att bli alldeles för mycket information på en och samma gång. Jag fasar verkligen inför detta. Att ta bussen in till Malmö är hemskt! Det är där alla människor är, speciellt de lite yngre och farligare människorna! Ska jag då utsätta mig för det varje morgon när jag ska till jobbet? Jag kommer vara helt trött, slö, utmattad, ja helt FÄRDIG! när jag är framme på min arbetsplats.