Bea och jag sms:de med varandra under dagen. Vid 20.40 började hon skriva igen. Samma fras som alltid "Vad gör du?". Just då var jag på väg hem från morfar. Jag frågade tillbaks och undrade vad hon gjorde. "Jag sitter bara vid datorn och tråkar, är helt rastlös.", fick jag till svar. Skrev tillbaka, lite skämt, lite allvar, att hon skulle gå ut och springa en runda. Bea tog det helt seriöst och svarade, "Ja det kanske jag borde. bra idé!". Slutade med att jag följde med henne.
Vi möttes på lekplatsen mellan våra hus (bor nästintill grannar). Jag hade Chilly med mig, skulle varit synd att lämna henne. Vi gick alla tre en ganska så lång runda, lång för mig, kort för Bea. Vi mötte inte många människor, de få vi såg, undvek vi och tog en annan väg. När vi kommer fram till en skola, ser vi några ungdomar sitta på ett trädäck under tak. Det gjorde inte mig så mycket, de var så pass långt borta. Plötsligt kommer en av ungdomarna fram till oss, och ni kan inte ana hur fort mitt hjärta slog. Herregud, vad rädd jag var! Det kommer en främmande människa mot oss! Vad vill han? Vem är han? Varför går han mot oss? När människan kommit nästan inpå oss, ser jag vem det är. Det är Akira, Beas tjejkompis och föredetta klasskompis. Bea och Akira började prata, mest om knark, hur "kickad" Akira kände sig, att hon provat något nytt just denna kvällen, men de pratade även om mående, och lite om att Akira hade prov och inlämningsuppgift till nästa dag. Usch vad hemskt det var att stå där och lyssna på dem, ville helst bara hålla för öronen, men jag vet att de "normala" inte gör så. Allra helst hade jag nog velat springa där ifrån, gömma mig i någon buske och komma fram när Akira hade gått. Hela tiden, varje dag, måste jag tänka mig för innan jag gör något som för mig känns naturligt. "Är detta nu "normalt?" Jag måste anpassa mig efter de "normala", skulle jag vara mig själv, och göra sådant som för mig känns normalt och naturligt, hade jag framstått som en idiot. Ingen hade sett på mig eller pratat med mig. Det är väl i för sig så jag vill ha det ibland. Men det hade nog varit annorlunda om jag skapat situationen, det hade blivit en slags mobbing. I dagens samhälle är det tabu att framstå som annorlunda, du blir nedtrampad, ingen ser dig, pratar med dig... du finns inte!
Om vi nu ska återgå till promenaden. Jag stod där med Chilly i koppel, bredvid Bea och lyssnade på när hon och Akira pratade. Det som i verkligheten inte var mer än 5 minuter, kändes som en timme av ren plåga! Bea och Akira sade hejdå och vi gick vidare. Resten av vägen, kunde jag inte koppla bort vad som just hänt. Det bara snurrade och snurrade runt i huvudet på mig. Bea och jag pratade lite, det var svårt att greppa tag och förstå, men framförallt svara på det hon sade. När vi till slut var hemma, sade vi hejdå och Bea föreslog att vi skulle gå på fredag också, att hon skulle skicka sms på fredag. Jag gick hem och innan jag hinner gå fram till dörren upptäcker jag till min fasa att där är en igelkott! Kanske en meter från dörren står en igelkott och stirrar in i mina ögon, fyr för vad rädd jag blev. Kunde inte förmå mig att gå in. Ringde mamma, som var bara på andra sidan dörren och såg på teve. Hon tyckte att jag var löjlig, och sade att jag "bara" skulle gå in. Nej, jag kunde inte "bara" gå in. Det står en igelkott i vägen, med en massa taggar och mördarögon. Rent spontant började jag stampa med fötterna ihopp om att den skulle bli rädd och springa i väg. Inte förrän kanske 1 minut av stampande, började igelkotten krypa i väg med världens söligaste gång. Thank god! Jag sprang in genom dörren och smällde igen den efter mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar