Tandläkarbesök

Jag har varit så orolig, rädd och nervös inför ett tandläkarbesök som skulle inträffa idag. Flera veckor innan hade jag fått veta att jag skulle dit. Det var så mycket nytt denna gången jämfört med andra gånger. Och för den delen, hur ska man komma ihåg allt? Man är där bara en gång om året ungefär. Saker som oroar mig är t ex, hur man öppnar dörren, ska jag dra eller trycka? Ska jag anmäla mig i luckan? Mamma hade sagt något om en skärm där man ska knappa in sitt personnummer, hur går det till? Ska jag bara sätta mig ner i väntrummet, så kommer de och hämtar mig? Hur ser min tandläkare ut? Hur ska jag göra med mitt tandläkarkort? Ska jag visa det för tandläkaren eller receptionisten? Hur går det till när man betalar? Allt detta och säkert ett tiotal frågor till, fick mig att bli jäkligt rädd och nervös. Ovissheten i de flesta fall, är det värsta jag vet. Att inte veta exakt vad som ska hända är en plåga. Jag måste veta! Hänger upp mig på minsta lilla detalj som inte stämmer. Har mamma t ex sagt att dörren jag ska igenom är blå och när jag kommer dit är den röd, då blir det som om någon trycker på en "freeze"-knapp. Jag blir helt förstelnad, kan varken röra mig eller prata. Därför brukar jag gå omkring och inte veta. Jag vet inte vilket som är bäst. Att veta och bli "förstelnad" om något inte stämmer, eller att inte veta och vara rädd och nervös för vad som ska komma. Jag brukar välja den sistnämnda. Man kan inte bli besviken om man inte vet från början vad som egentligen skulle ha hänt. Samtidigt lider jag flera dagar, ja till och med veckor innan en viss händelse inträffar, eftersom jag inte kan föreställa mig hur det ser ur eller kommer att bli. Jag brukar se allt som en film i mitt huvud, men om jag inte vet något, blir filmen suddig.

Om vi går tillbaka till själva tandläkarbesöket. Mamma och jag gick till tandläkarmottagningen, skulle vara där 15.30. Mamma öppnar dörren, så den farhågan slapp jag. Mamma visade även mig var skärmen var och var jag skulle trycka. Sedan satte vi oss i väntrummet. Där fick vi sitta ganska länge. Det satt två-tre andra i väntrummet. När de blev inkallade blev jag så otroligt rädd för att de skulle kalla på mig. Hjärtat började slå fortare och jag var tvungen att koncentrera mig på andningen för att inte få panik. Helst av allt ville jag bara springa därifrån. Tillslut 15.35 kommer det in en dam som kallar på mig. Äntligen, men samtidigt var jag så jäkla rädd. Tänk så gör det ont? Det brukar det göra. Har jag hål? Ska de borra? Vad ska de göra??? Tandläkaren säger till mig att vi ska vara i rummet längst ner till vänster. Det var en lång korridor. Passerade massor av rum med patienter och andra tandläkare. Väl framme, frågar mamma till mig hur vi ska göra med mitt tandläkarkort. Hon tar det och säger att hon ska gå till receptionen och be dem där kopiera och skriva in att jag har ett sådant kort. Hon går iväg men kom tillbaka ganska snabbt. Hon sade åt mig att sätta mig i stolen och luta mig tillbaka. Hon satt vid en dator och frågade om mina tidigare uppgifter stämde, vilket de inte gjorde. Vi fick skriva om en hel del. Tandläkaren frågade om jag hade en diagnos eftersom jag hade ett tandläkarkort, och jag svarade ja. Hon frågade självklart följdfrågan om vilken diagnos jag har. Mamma var snabb och sade att jag har högfungerande autism, vilket jag blev lite irriterad på. I min journal står det autistiskt syndrom, men själv säger jag att jag har Asperger syndrom, eftersom det känns mildare och snällare. Det är så mycket fördomar om autism, även om Asperger men det är inte lika många som känner till Asperger. Tandläkaren frågade självklart direkt om autism inte är sådana som är inåtvända och gungar fram och tillbaka. Mamma fick förklara att det är ett väldigt brett syndrom. Själv vet jag att jag framstod som väldigt normal och glad när jag var där. Fick en sådan härlig trygghetskänsla från hennes sida. Hon förklarade bra, hon var trevlig och hon har "det". Jag kan inte förklara det bättre, men vissa personer fastnar jag lättare för än andra. Vissa personer kan jag fatta tyckte för på bara någon sekund, medan med andra kan det ta flera månader.

Om vi återigen ska försöka återgå till själva besöket. Tandläkaren tog bilder på mina tänder. Det fanns en hel del små hål. Sådana om de inte borrar för att laga. Jag fick rådet att skölja med Flux, sköljer redan med collgate, men hon rekommenderade Flux, eftersom det innehåller mer flour. Sedan var det inte så mycket mer. Hon kände lite på tandköttet och på hålen för att se hur stora de var, det gjorde ganska ont och blödde gjorde det som sören. Sedan ville hon ta fler bilder på min visdomstand, som jag dumt nog berättade att jag har, men som hon inte kunde se. Det gjorde så fruktansvärt ont att fota den! Det var plastgrejen som man ska ha i munnens om tryckte så jäkla hårt på tandköttet att den skar in och orsakade en enorm smärta! Usch, det var så hemskt! Hon fick ingen bra bild, så jag fick säkert ta 4 bilder på samma ställe! Ändå blev ingen bra. Hon kunde inte se tanden tydligt på bild, eftersom det är tandkött över tanden. Vi bestämde att jag skulle komma om tre veckor igen för en total rengöring och för att få tanborstingsråd