Saknar....

Var precis inne på facebook, och av en ren slump såg jag på ett foto, en bild av min lärare från gymnasiet. Direkt när jag såg henne, kändes det som om någon högg mig med en kniv i magen. Sökte på hennes namn, men hon har inget synligt för de som inte är vän med henne på facebook. Vågar jag bli vän med henne? Vi har ju inte träffats, pratats vid eller mailat på över ett och halvår. Eller ska jag skriva ett mail? Vågar jag det? Vad ska jag skriva? Helst av allt vill jag skriva om hur mycket hon betytt för mig, men jag vågar inte. Jag vågar inte!

Saknar Linda Brand så otroligt mycket, hade henne i Religion A, Svenska A och B. Hon var så fantastisk! Det går knappt att beskriva hur underbar hon var, inte bara som lärare utan även som människa. Åååh..! Linda... buhuu :'( saknar såå. Har aldrig fått en sådan kontakt med en lärare förut som jag fick med Linda. Det var på klassresan i 2:an 2008 i Stockholm som vi fick bra kontakt. Hade henne då bara i Svenska A och Religion A. Jag mådde inget vidare inför resan. Hade samtalat med henne flera veckor innan resan, om hur rädd och nervös jag var. Berättade för henne att jag inte ville med, men hon övertalade mig. Fick sitta bredvid henne på bussresan som tog 8 timmar. När vi sedan var i Stockholm, skulle alla iväg i grupp, utan lärare, hitta och orientera sig i gamla stan. Detta var något som jag absolut inte kunde tänka mig. Var ärlig talat skräckslagen bara tanken på att gå själv i en vilt främmande stad. Jag gömde mig i mitt rum, som jag delade med två klasskompisar. Jag grät, kände mig så hopplös och hjälplös. Mina klasskompisar gick och hämtade Linda som kom in till mig. Vi började prata och kom fram till att jag inte behövde delta även om det var obligatoriskt. Hon och jag kunde bara gå en runda. Det gjorde vi också, vi gick en bra runda och pratade samtidigt. Det var en sådan härlig känsla att få gå där med henne och bara prata. Senare 2009 hade jag henne i Svenska B och det var även då jag mådde som värst. Linda och jag mailade jättemycket det året. Aaw.. känner bara för att gråta, tanken på att jag aldrig mer får träffa henne är så hemsk! Jag vill att hon ska vara här och få höra hur mycket hon betytt för mig, vilken bra lärare, förebild och stöd som hon har varit. 

Måste berätta om en händelse den 21 augusti i år. Det är Malmö festivalen och Daddy och jag är där. Vi går på gågatan, en smal tjej med blont hår, glasögon och som håller om en kille, går förbi. Först reagerar jag inte, men efter någon sekund, "men vänta, var inte det där Linda?". Vågade inte gå efter dem och säga hej. För tänk så var det inte hon, och även om det var hon, vad ska jag säga? De gick in i ett musiktält, försökte att se in, om jag kunde se dem. Det var så mycket folk, så det gick inte att se. Daddy och jag gick iväg, men jag kunde inte tänka på annat än Linda. Tänk så var det hon? Så nära jag i så fall var henne, och så sade jag inget! Frågade daddy om vi kunde gå tillbaks och se om hon var kvar, om vi kunde se henne. Men vi hittade aldrig henne....

Jag bör nog gå och lägga mig, men jag har ingen lust. Det tar sån jäkla lång tid att somna, och sen vaknar jag ungefär varje timme fram till jag stiger upp. Är det då lönt att sova? Kan lika bra sitta uppe och göra nytta än att bara ligga i sängen. Jag är så jäkla trött egentligen, så varför kan jag inte sova ordentligt? Jag behöver sova! Känns som ögonen går i kors, börjar se suddigt, hjärnan är helt slö, och jag har börjat skaka i min rörelser när jag skriver. Så jag får väl försöka sova lite då i alla fall.... godnatt....