Idag tråffade jag psykolog K på habiliteringen. Hade ett bokat möte klockan 11.00. Eftersom mamma fortfarande har bandage på högerhanden och kan därför inte köra bil, fick morfar köra mig dit.
Klockan var 10.55, jag ringde på dörren till habiliteringen, en man öppnade och jag gick in. Han frågade mig vem jag skulle träffa och jag svarade att jag inte visste, för det gjorde jag inte. Vem ska jag träffa? En psykolog, en kvinna, som jag träffat en gång tidigare, det visste jag. Mannen sade åt mig att sätta mig ner, sedan gick han iväg. Kände mig så dum! Jag kommer dit och vet inte vem jag ska träffa! Varför tog jag inte reda på det innan? Psykolog K kom och hämtade mig efter en liten stund. Hon hade med sig en jättetjock pärm och en gammal glassburk. Blev lite rädd, ska hon göra test med mig? Vad är det för test? Vi gick in i samma rum som förra gången jag var där. Satte mig även på samma plats som sist. Ska jag vara ärlig, gick det på automatik, tänkte inte alls "nu ska jag sätta mig på samma plats som sist", utan det var mer "nu ska jag sätta mig så snabbt, enkelt och nära dörren som möjligt." Det bara blev på samma plats. Psykolog K satte även hon sig på samma plats som sist. Fick lite känslan som om jag fortfarande satt på samma möte. Det var ingen skön känsla, samtidigt som det var en trygghet att vara i samma rum. Hon började med att berätta om en kurs för tjejer med Asperger syndrom, där man lär sig att kommunicera. Att jag var inbjuden att få börja där om jag ville. Behövde inte bestämma mig idag, kunde fundera på det hemma och sen bestämma mig. Sedan fårgade hon mig om jag kunde tänka mig att gå på kamratgruppen för de med Asperger. Sade att jag gärna ville komma. Det är redan nu på onsdag (20 okt) klockan 16.30. Vi pratade även om min diagnos, min skolgång och om kompisar. Sedan visade hon mig lite av det som fanns i pärmen. Inplastade papper med olika tecknade figurer eller bara text på. Sådana figurer och texter man kunde använda sig av om man inte vet hur man ska formulera sig. Hon visade även mig glassburken som innehöll små figurer, föreställande gubbar, tjejer och killar med olika känslor. De kunde man använda för att beskriva en händelse, när det är svårt att bara använda ord. Jag lämnade även fram en lapp som mamma hade skrivit där hon frågade vem vi skulle ringa angående läkarintyg till färdtjänst. K skrev svaret på lappen och lämnade tillbaka den. Sedan skrev hon även en lapp om ny tid och gav den till mig. Hon sade att vi fick sluta där och att vi ses vid nästa möte. Hon öppnade dörren, hon gick ut och jag efter. K sade hejdå och jag fick ur mig ett tyst litet hejdå samtigit som jag går ut genom ytterdörren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar