Mina känslor är splittrade. Jag vet inte längre vilka känslor som är vilka. Vilka som tillhör vad. Jag känner glädje samtidigt som sorg, befrielse samtidigt som jag känner mig fast.. Sedan så är jag sjukt rädd och nervös för själva boendet dit jag ska flytta. Jag kommer få panik. Åtminstone kommer jag inte alltid våga eller kunna gå ut pga rädslorna. Rädslorna för om någon ser mig, hör mig, eller bara vet att jag finns!.. Känner redan paniken..
De andra på boendet kommer veta exakt när jag går ut, kommer hem, får gäster etc.. Inget privatliv får jag! Och låsa in sig i lägenheten kan jag inte heller göra även om det är väääldigt väldigt lockande. Mina barn måste få sina behov gjorda där ute. Det tror jag inte blir några problem, att gå ut med dem, men att passera ut genom sin lägenhetsdörr och veta att de andra vet att jag går ut, är så sjukt jobbigt!
Jag vill ha mitt eget hus på landet och slippa dessa.. Hmm vad heter de nu?.. Mm just det! Människor. Ibland känner jag att jag inte tillhör dem, eller att de inte tillhör mig. Se det hur ni vill. Men jag är så långt ifrån en äkta människa man kan komma. Och ovanpå det är jag dessutom livrädd för dem!
Jag vill inte skylla på eller använda mina diagnoser som ursäkt. Jag är jag. Jag var fortfarande jag innan de fanns i mitt liv. Däremot har jag aldrig känt mig som en människa. Som liten, innan diagnosernas tid, drömde jag om en planet för bara sådana som jag. Och jag ska vara ärlig och säga att det gör jag fortfarande...
// NeeKee
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar