Ingenting

Fan alltså! Nu mår jag helt dåligt. Läst lite hemska och deprimerande texter på nätet, självklart blir man helt gråtfärdig. Man börjar tänka på sig själv. Vad är det för jäkla liv jag har? Inga vänner, inget jobb, ingen egen bostad, inga aktiviteter, INGET! Absolut inget att leva upp till eller se framemot! När jag vaknar på morgonen tänker jag oftast, "Vad är det för mening att stiga upp? Jag har ändå inget att vakna upp till.", ändå.. Ändå stiger jag upp varje morgon. Det är inte alltid att jag klär på mig och gör mig fin, men jag stiger upp i alla fall och jag finns. Jag finns, men till vilken nytta? Jag har min familj och Chilly. Ibland känns dem inte tillräckligt för att orka leva. Jag träffar familjen en gång i veckan, oftast är jag bara "pain in the as", de klagar, tillrättavisar mig och är allmänt nedvärderande mot mig. Min mamma är den enda personen i hela världen som någorlunda kan förstå mig. Chilly är något för sig. Det går inte att beskriva vad Chilly gör för mig. Det är något magiskt med djur, de ger en lugn och ro i själen. Utan Chilly vet jag inte om jag hade orkat. Varför jag vill leva, är för att jag har något som väntar, något bra (förhoppningsvis), något spännande och lärorikt. Att få flytta hemifrån och kanske börja jobba, klara mig själv och inte vara beroende av andra. Till dess är jag här, i ingenting.

Daddy pratar alltid som om det är orättvist, att jag kan sitta hemma hela dagarna och inte göra något. Att han också vill det.
- Tro mig daddy, du vill inte. Det är inget liv att leva i ingenting.
Av min familj framstår jag oftast som lat. De förstår inte. Det är frustrerade att inte bli tagen på allvar, bli förstådd eller trodd. De säger bara att jag överdriver, att jag inte alls tycker det är så jobbigt som jag säger. Men hallå? Är det ni eller jag som lever med mitt huvud och min kropp? Jag vet väl ändå bäst själv hur jag mår eller känner? Jag vet att jag är tjatig, men det ska bli såååå skönt att flytta. Komma i från allt och alla. Förlåt, men jag klarar inte av sådana människor som er. Tror sig veta allt, fast ni inte gör det. Om någon borde veta hur mitt liv är och hur det känns, är det väl ändå jag?

lever död men jag vill inte leva alls
för meningen med livet, jo önskade att den fanns
dagarna går och min värld är kall och grå
försöker klara allt ändå trots det är svårt 
[...........
..........]
 jag famlar i dimman men jag finner inga svar
man ska vara glad åt det lilla men om man inget har
inget kvar bara frågor och tårar
halva värdet av mitt liv försvinner varje gång jag såras
[...........
............]
vart finns dom, vart finns dom som bry sig
människor är kalla och dom gör så att jag fryser
jag ryser och jag hatar våran tid
men kommer alltid att leva i den för jag är för feg att ta mitt liv  


Det borde inte vara killen på flashback som tog livet av sig och som hade Asperger. Det borde ha varit jag!