Vuxenhabiliteringen

Idag var jag på vuxenhabiliteringen med mamma. Äntligen, efter över ett års väntan för att få komma dit! Fyllde ju inte 20 år förrän i augusti, vilket man var tvungen att vara för att få komma till vuxenhabiliteringen. 
Vi var där mellan 14.00 och 14.45.

När vi kommer till vuxenhabiliteringen 13.50, upptäcker vi att dörren är låst, så mamma trycker på en knapp så att det ringer på dörren. Då öppnar en dam dörren, som presenterar sig som psykolog K, att det är henne vi ska träffa men hon säger att vi är tidiga. Hon visar oss till väntrummet och säger att vi ska vänta där, så hämtar hon oss när det är dax. Mamma frågar var toaletten finns och K visar var den finns. Jag satte mig genast på en stol i väntrummet, mamma gick på toaletten. När mamma kom tillbaks, visade hon mig var toaletten var, så att jag också kunde gå och kissa. Ändå hade jag ca 30 minuter tidigare kissat hemma.

Mamma och jag satt kanske 5 minuter, innan kurator U hälsar på oss, psykolog K står bakom. Sedan går vi alla fyra in i ett rum som bestod utav fyra väldigt stora och konstiga stolar som stod runt ett liten runt bord, mitt i rummet. Det var ett tomt, kallt, öppet, och ljust rum. Jag satt så att jag hade psykolog K mittemot mig, mamma till vänster och kurator U till höger. Kurator U började med att presentera vuxenhabiliteringen, vad det var, vad de gör, vilka yrkesgrupper det finns osv. Hela tiden kände jag mig bevakad på något vis. Psykolog K satt där, tyst och bevakade, studerade och iakttog mig. Det var även hon som förde anteckningar, såg dock inte att hon skrev när jag gjorde något. Kurator U ställde några frågor, vad jag gör om dagarna, om jag har kontaktperson, om jobb osv. Det var svårt att svara, det blev oftast bara "mmm" och "ja" till svar. Tittade hela tiden ner på golvet under samtalet, kunde inte förmå mig att se på dem. I början tittade jag på kurator U när hon pratade men helt plötsligt kunde jag inte längre. Ju mer jag inte tittade, desto svårare blev det att återgå till att se på dem. 

Vi bestämde att jag skulle komma varannan vecka till psykolog K för att prata. Första gången den 18 oktober klockan 11.00-11.45. Vi bestämde även att jag skulle till dess bestämma om jag ville vara med på något som heter "Asperger Gruppen", där några 20-30 åringar med Asperger/högfungerade autism träffas och gör saker tillsammans. Deras nästa möte skulle vara den 20 oktober. 

När vi kom hem efter mötet var jag helt slut. Som om någon hade dragit ur strömkabeln. Jag hade lätt kunnat somna på soffan, men jag kämpade emot. Ville inte somna, då jag vet att det blir så svårt att sova på natten senare. Sedan var det inte länge innan vi skulle äta. Fick då lite nya krafter, men jag kände mig ändå seg och utmattad. 

Nu måste jag gå och lägga mig, är som sagt helt slut...

Två hundar. - En ny och en känd sedan tidigare.

I förrgår kväll åkte mamma till Ylva i Bjuv. De skulle iväg tidigt idag och hämta en valp. Ringde mamma vid 19.00 på kvällen idag, men de hade lång väg kvar. Vi bestämde att hon skulle sova över hos Ylva en natt till. Och tur var väl det. De kom inte hem till Ylva förrän vid 22.30 och innan hon hade varit här hemma hade klockan säkert blivit 24.00.


Vid 11-tiden idag kom mamma hem. Inte bara med valpen utan med Savannah också! Hon som var min hund lite detta året, men framförallt förra året. Nu vill Ylva inte ha kvar henne, så vi ska sälja henne. Jag kommer inte att ha råd med både Chilly och Savannah. Tyvärr har jag inget val, utan jag måste sälja henne. Jag tycker så otroligt mycket om Savannah, hon är speciell. Hennes personlighet är en sådan som går rakt in i hjärtat på folk. Det har jag märkt hos många som träffat henne för första gången. De brukade skoja att de skulle kidnappa henne, för att de tyckte så mycket om henne. Savannah är en sådan myspysare, så fort hon ser ett knä som är ledigt, kommer hon och vill upp. Hon njuter verkligen, bara av att sitta i knäet, det syns i hela kroppsspråket. Man behöver inte klappa henne, hon njuter ändå. Sedan kommer jag att sakna hennes ljud, hennes kvitter. Hon kvittrar alltid som en fågel, framförallt då hon blir glad. Brukar kalla henne för "pippi fågel" och då kvittrar hon ännu mer.

Porträtt av Savannah

Ståbild med Savannah

Den nya valpen, som ska heta Safira, var när hon kom först jätterädd för händer, men redan efter någon timme blev det bättre. Hon är så busig och har en sådan enorm energi. Hon biter på ALLT! Fingrar, svansar på de andra hundarna, soffan, filtar, leksaker, mattor, kläder, ja precis ALLT! Hon behöver 100% passning. Det räcker att man tittar bort 1 sekund och då har man tappat bort henne. Hon sover även mycket... när hon väl sover. Men sedan när hon vaknar är det full rulle igen.

Porträtt av Safira

Ståbild med Safira

Sötnosen tittar så vackert

Visst har hon vackra ögon?

Bus med Safira

Gott med ben

Desto större ben, desto godare

Bita Chilly är kul

Men Chilly verkar inte tycka det...

Flyttat hem och Bea på besök

Igår flyttade mamma och jag hem till oss igen efter att ha bott sex veckor hos morfar. Såå skönt att äntligen vara hemma! Borta bra, men hemma bäst, som man brukar säga. Det var lite för bra att vara med morfar 24/7. Låter taskigt att säga att det är skönt utan honom, men det är så det känns. Morfar skulle hela tiden kommentera om jag och mamma pratade om något. Han sade även till mig att typ ändra på mig, att vissa saker jag sade eller gjorde var fel. Jag menar, jag är ju ändå jag! Jag kan inte ändra på mig! Morfar tyckte även att jag var känslig och klagade för mycket, det var nära många gånger att jag exploderade. Jag ställde krav, som han tyckte var jobbiga att följa. Men vadå? Jag kan inte sova om diskmaskinen är igång på natten, om teven är på hög volym, om hundarna skäller, om någon pratar, osv... Är det för mycket begärt, att få lite skönhetssömn?

Idag vaknade jag av att jag fick ett sms runt 10.30, det var från Bea. Hon undrade vad jag gjorde, svarade att jag inte gjorde något och frågade tillbaka samma fråga. Kommer inte ihåg alla sms, men jag frågade i alla fall henne om hon ville träffas och prata lite. Kände på mig att det var det hon var ute efter. Och det var hon säkerligen också. Hon kom hem till mig runt 11.30 och gick inte hem förrän 15.00! Hon stannade i 3,5 timmar! Och på den tiden pratade vi mestadels hela tiden. Det var lite deprimerande att höra på henne. Hon har så många problem, men det är framförallt ett problem som sticker ut. Att hon missbrukar tabletter och alkohol. Hon säger till mig att hon vaknar varje morgon och känner att hon behöver ett "rus" för att må bra, att hon brukar då ta fyra värktabletter som är utskriva på recept till sin mamma, då känns det bättre. Hon beskriver även att det är då hon är sig själv, hon är självsäker, social, har ingen ångest, och hon är glad. Men så fort tabletterna slutar verka, mår hon mycket sämre än innan hon tog dem. För mig, som inte har någon erfarenhet alls, känns det som att Bea är missbrukare, men hon själv förnekar det. "Jag tar bara ibland", säger hon. Jag anser att om man inte kan gå en hel dag utan att tänka på tabletter och alkohol, och mår dåligt av att inte ha det i kroppen, då är man missbrukare. Hon frågade mig under den tiden hon var hemma hos mig, vad min mamma har för tabletter. Hon vet att min mamma har värk och tar starka värktabletter på recept. Jag gav henne bara en min, ungefär som att hon inte riktigt var klok. Fick en viss känsla av att hon överdriver sitt missbruk. När hon säger att hon behöver ett rus, kan jag inte riktigt tro henne. Den här människan behöver professionell hjälp. Vem kan hjälpa henne? Ingen, vad jag har förstått. Hon säger själv att hon har varit på ett ställe för missbrukare i Malmö, men att de där skickade hem henne för att de ansåg inte att hon var en missbrukare. För att klassas som missbrukare måste man ta minst 1000mg om dagen och Bea tar ca 400mg. Det är sjukt! Om någon vecka eller månad är hon säkerligen uppe i 1000mg, så varför inte hjälpa henne nu och förhindra att hon blir en tung missbrukare? Det är bara så sjukt! Jag blir så arg och ledsen. Bea har även sagt att om någon skulle erbjuda henne kokain, skulle hon tacka ja. Ringer det ingen klocka då? Hos mig gör det. Den här tjejen behöver hjälp, en hjälp som hon inte kan få av mig. Hon behöver låsas in, få behandling, och avvänjas!

Ny valpis nästa vecka!

På fredag nästa vecka kommer en ny valp hem till oss. 
Mamma har köpt henne tillsammans med Ylva i Bjuv. 

Här är skönheten!

Bea Bea Bea

Bea har varit här igen. Hon stannade närmare två och en halv timme idag. Det var faktiskt riktigt mysigt. Vi hade tjejsnack om allt möjligt, killar, sex, och problem. Saknar verkligen någon att prata med om allt möjligt. En kontaktperson eller en kurator är inte samma som en tjejkompis. Det verkar som att Bea och jag är vänner igen, vi har bytt nummer och allt. Jag vet att hon har en hel del problem, mycket mer än innan. Droger är det största problemet, men jag känner en sådan enorm saknad att det kan vara värt det. Just nu har jag ingen. Jag sitter här hemma, går aldrig ut, träffar aldrig någon och jag pratar inte med någon varken via msn, sms, telefon, eller mejl. Jag är helt ensam. Nu känns det som om det kan komma att ändras. Om jag har tur, kanske Bea och jag börjar umgås igen... 

Pappa opererades idag

Fick just reda på att pappa har opererats i fingret. Han har länge haft en "boll" under ena fingret, säkert i två år. Han beställde efter många om och men en tid till läkare i går och fick en tid idag. De på kliniken hade tydligen skickat honom akut till operation för att ta bort den. Nu så har han ett rör i hålet som ska läggas om en gång om dagen. De hade tydligen även tagit ut något ur fingret som de inte visste vad det var, som de sedan hade skickat på analys. Hoppas verkligen det inte är något farligt. Får se om jag ringer honom någon dag och hör, vill helst inte ringa idag ifall han är arg och irriterad. Kanske ringer honom imorgon. 

Visst är det konstigt? Inom loppet av en månad har tre närstående till mig blivit opererade. Mamma den första september, morfar den 9 september och nu pappa den 22 september! 

 

Val 2010

Ingen har väl gått miste om att det var val igår. SVT1, SVT2 och TV4, sände Valvakan hela kvällen igår. Jag tittade på filmen "Matte söker husse" på kanal 5, sedan gick jag och lade mig. Personligen har jag aldrig varit intresserad av politik, eftersom jag inte förstår den. Politiker använder oftast ett språk som för mig uppfattas som grekiska. Blir sömnig och får huvudvärk av att lyssna på dem. Men inför valet, mitt första val, har intresset och förståelsen vuxit en del. Jag har länge haft ångest och panik inför själva röstningen, att gå till vallokalen och rösta. Ville verkligen inte göra det, men jag ville så gärna rösta. En dag var jag inne på en hjälpmedelssida på internet, där det fanns en länk till val.se. Jag klickade in mig där, och fann till min stora förvåning, att man kunde budrösta. Vem kan få göra det? Jag läste noggrant igenom allt om budröstning. Sjuka, gamla, och funktionshindrade får rösta med bud. Tillhör jag någon av dem? Är jag sjuk? Nej. Är jag gammal?. Nej. Är jag funktionshindrad? Ja. Bra, nu var det bara att ta reda på hur man gör. Beställde hem information. Hem kom det fyra kuvert, tre valsedlar och information om hur man gör. Jag skrev ett parti på varje valsedel, ett för riksdagen, landstinget och kommunen. Sedan stoppade jag i dem i varsitt kuvert, och de kuverten stoppade jag i sin tur i ett större kuvert. På det stora kuvertet fyllde jag i vem jag var och skrev under med namnteckning, sedan skrev morfar under som vittne och mamma som bud. Vittne kunde vem som helst vara och budet skulle tvunget att vara en släkting, sambo, fru etc, vårdare, eller kriminalvårdare. Som bud fick mamma ha med sig mitt röst kuvert med min röst i, mitt röstkort och sig egen legitimation. Daddy, Alex, Emelie, Johan, morfar och mamma gick och röstade igår vid 11.30. Mamma hade med min röst och lämnade in den utan problem. Jag har nu röstat utan att behövt lämnat huset. Så smidigt och enkelt! Att slippa all ångest och panik som röstning i vallokalen medför är guld värt. Tack till den som kom på budröstning! Och tack till mamma och morfar som ställde upp för mig! TACK!

Till alla er med Autism/Asperger,
vid nästa val 2014

RÖSTA MED BUD, 

det går snabbt, smidigt och enkelt!

Övningskörning

Jag låg vaken i sängen, klockan var runt 09.00, och min mobil ringde. Det var daddy. Han berättade att han skulle komma om 20 minuter, vi skulle övningsköra. Det blev lite panik. Tog på mig, gick på toa, sedan var det bara att ta grejerna och gå ut på parkeringen. Vi körde till Jägersro. Deras stora parkering var helt perfekt. Halva parkeringen är avsedd för trav-publiken, men det var ingen trav idag. Helt tomt på parkeringen. 

Så mycket bättre det gick idag jämfört med första gången. Nästan inga motorstopp, bilen gick inte sönder, jag körde faktiskt, styrde, och växlade. Whiiiee!! Det ser lite ljust ut i den mörka tunneln. Ser framemot nästa övningskörning. Daddy är faktiskt lugn och snäll mot mig. Konstigt, men sant. Efter en timmes övningskörning, gick vi in på Coop Forum och handlade mat. Köpte naturligtvis en korv på pølsemannen efteråt. Sedan körde vi hem.

Köpte ett hjärta på Coop Forum med texten "Mitt hjärta klappar för morfar" till morfar, han blev helt rörd när jag gav det till honom. Han är så känslig och söt. Man kan inte säga vad som helst till honom utan att han ska börja gråta. Ett exempel är igår när han skulle berätta om en gammal flickvän, från stenåldern, och då blev morfar alldeles tårögd och började nästan gråta.

Nu måste jag städa... fullt med blodfläckar på golvet efter Happy (morfars hund), som nyss löpt.

Usch, så äckligt det är!! Måste verkligen bort!

Tilliten för min LSS-handläggare är nere på noll

Idag skulle jag träffa min LSS-handläggare och min nya kontaktperson kl 11.00. Mamma körde mig till kommunhuset så att jag var där lite innan 11.00. Jag anmälde mig, sade att jag skulle träffa min LSS-handläggare kl 11.00. Tjejen i receptionen sade till mig att gå in i väntrummet och vänta på henne där, så skulle hon ringa henne och berätta att jag var där. Normalt, eller alla andra gånger, har de i receptionen alltid ringt till min LSS-handläggare när jag stått i receptionen Men inte idag. Jag gick och satte mig i väntrummet. Där satt en annan tjej. Trodde det var den nya kontaktpersonen. Sade inte hej och jag kunde inte se på henne, satte mig med ryggen mot henne. Var så nervös och rädd, började skaka. Försökte hålla mig lugn, men det gick inte. Efter ca 10 minuter kommer det in en tjej, frågar ifall någon ska träffa Vera, som min LSS-handläggare heter. Jag svarade att jag skulle. "Jag måste tyvärr meddela att hon är sjuk", säger hon då. "Jaha, vad ska jag göra nu då?", tänkte jag för mig själv. Helt chockad, gick jag ut igen, ringde mamma och bad henne hämta mig...

Att Vera, min LSS-handläggare aldrig kan höra av sig, gör mig så ARG, irriterad, frustrerad, sviken, besviken, ledsen, ja det mesta! Fattar hon vad hon håller på med? Vet hon hur det är att ha autism och få ett sådant plötsligt besked? Tydligen inte, annars hade hon inte gjort så mot mig! Alla kan bli sjuka, det kan jag inte bli sur för, men att hon inte meddelar mig det! Det är det värsta! Jag MÅSTE VETA! Kollade min mail innan vi åkte, hon kunde ha skickat en mail, men nej. Inget sms eller samtal från någon på kommunhuset heller... Det är precis som att hon skiter i mig. Hon skulle fixa praktik till mig, hon skulle höra av sig, men gjorde hon det? NEJ! Jag fick höra av mig och då säger hon att det inte blev av... Mitt problem är just att ta kontakt, ändå skiter hon i att ta kontakt! Hon vet också, hoppas jag, att jag tar det hon säger bokstavligen. Ärlighet för mig är jätteviktigt. Jag tror att allt folk säger är sant. Säger Vera att hon ska höra av sig, så gör hon det. Skulle hon då inte göra det, blir jag djupt besviken. Just nu känner jag att jag inte kan lita på henne. Min tillit för Vera ligger just nu nere på noll. Hon håller inte vad hon lovar eller vad hon säger. Hur ska jag då kunna lita på henne?

Bea har varit här igen

Idag har Bea varit här igen. Hon kom av samma anledning som sist, cigaretter. Hon ville köpa två paket cigaretter av morfar. Men idag kom hon inte bara in, sade hej, tog sina cigaretter och gick igen. Idag stannade hon, både länge och väl. Närmare en timme stannade hon! Vi pratade mycket om henne, vad hon gör osv och lite om mig och vad jag gör. Fick veta en hel del om henne. Jag har tidigare skrivit att jag anade att hon skulle vara en helt annan person, och det är hon! Eller tja, hon är samma, men hon gör mer. Sådant som för mig är tabu. Hon festar, röker, röker på!!!!!, provat benzo, och några andra droger!!!! som jag inte vet namnet på. Hon har dock inte förlorat sin oskuld, och tack å lov för det! Hon går på den gymnasieskolan jag gick på. Hon började nu i augusti och jag slutade i juni detta året. Synd för henne att jag inte går kvar, men för mig känns det bra. Hon trivs i skolan, den är lugn och liten, men hon har inga kompisar. Welcome to my world, säger jag bara. Jag gick delar av min gymnasietid helt ensam. Det är inget kul, må jag lova! Även om jag gillar ensamhet, så är ensamheten på skolan något av det värsta som finns. Hemma, tycker jag om att vara ensam, men inte i skolan. Vad finns det att göra där? Det är kompisarna som får tiden att gå. Skolan är inget roligt ställe att vara på. För mig, är det alla dessa tomrum, raster, som får jag att må pyton. Det är då man måste vara social, eller om man är ensam, försöka få tiden att gå. Lektionerna brukade jag gilla, i alla fall de ämnena som intresserade mig. Jag hatade att skolka, passade alltid tiden, gjorde mina läxor osv. Jag var den där duktiga eleven. Men när jag inte hade några kompisar, kunde jag inte längre gå på lektionerna. Så, jag kan förstå Bea varför hon skolkar. Det är inte lätt att vara ensam. Däremot försåt jag inte varför hon inte tar ett snack med sina lärare om sin situation. Att hon tycker det är jobbigt att ta bussen, att hon känner sig ensam, att hon vill läsa på distans osv. Men jaja, det är hennes skolgång, hennes liv och hennes framtid, inte min! Det har jag lärt mig, att man inte ska lägga sig i andras liv och bekymmer. Det har jag inte med att göra!

Mail med LSS-handläggare

Jag skrev:

Hej
Jag vill inte ha kontaktperson längre. Det har ingenting med Pia att göra. Det är alldeles för svårt för mig att vara ute. Det blev ett för stort kliv, från att jag inte behövde göra någonting själv, till att jag ska göra allting själv. Det är ju inte bara "att göra saker" som är jobbigt, utan att även "vara". Att finnas och befinna sig på en viss plats. Eller att ta bussen, som Pia vill att jag ska ta varje gång vi träffas, är jättejobbigt. Tycker även att det är jobbigt att bestämma vad vi ska göra samma dag eller dagen innan vi träffas, det ska planeras och bestämmas lång tid innan. Sedan klarar jag inte av ovissheten, att aldrig veta, när, var, hur och varför Pia och jag ska träffas. Hon kan SMS:a mig samma dag och fråga om vi ska träffas. Jag vill veta en vecka innan! Vissa gånger har jag varit tvungen att avboka våra träffar, för att jag inte klarar av dem. Det är inte roligt, man känner sig värdelös och hopplös. En kontaktperson ska hjälpa, inte stjälpa. Men just nu känns det inte som det har hjälpt...

Hälsningar
NeeKee

Min LSS-handläggare svarade:

Jag har funderat på ditt mail och jag har hittat en annan tjej som jag tror skulle passa dig. Hon har själv två stycken hundar och har tidigare arbetat på ett hunddagis. Hon har tankar på att öppna ett hunddagis själv. Med henne skulle du kunna gå på hund promenader och prata om allt möjligt. Det behöver inte tvunget vara att ni gör något hela tiden utan att ni mer pratar och träffas och gör saker med hundarna. Vad säger du hade det varit värt ett försök.

Så nu är det bestämt, jag ska börja träffa en ny kontaktperson. Ska träffa den nya tillsammans med min LSS-handläggare på fredag den 17 september klockan 11.00. Är så otroligt rädd och nervös, ännu en ny människa att lära känna. Hatar nya människor! Men men, det ska väl gå bra... hoppas jag...

Storegård Hundpark

Har precis varit på Storegård Hundpark med Petra och Chilly. Det var roligt, men samtidigt jobbigt. Där var några andra med sina hundar där också. Kunde inte riktigt slappna av. Petra fick mig också att bli nervös. Det är svårt att göra något inför andra. Blir rädd för att göra fel, göra bort mig eller klanta till det.

Chilly och jag provade först Agility, men det var för svårt för henne. Gick över till Startagility istället, där det gick betydligt bättre. Sedan gick vi tillbaka till Agility igen, och då gick det bra. Balansgången var något läskig, annars tycker jag att hon klarade det bra.

Provade även miljöträning och där var Chilly BÄST! Hon tvekade inte och hon gick över vissa hinder utan att jag sade något. Blev så stolt, det där är min Chilly!

Bea

Bea har jag känt sen hon föddes, kan man säga. Hon föddes 1992, då jag var 1,5 år. Vi lekte alltid när vi var små. Jag har haft många olika kompisar genom åren, men Bea och jag höll alltid ihop. Vi var tillsammans varje dag. Till en dag för lite mer än ett år sedan. Det var den 7 mars 2009, som jag pratade med henne via sms sista gången. Hon mådde dåligt och hon hade gjort det en längre tid. Jag hade sagt till henne att jag inte orkade lyssna på hennes deppiga snack, det fick mig att må dåligt. Hon skrev då att det var bättre om vi inte var vänner för då kunde hon inte få mig att må dåligt. Tre gånger efter det har jag träffat henne. 

Första gången var i juni förra året på IKEA. Vi mötes där av en ren slump. Min mamma och hennes mamma började prata med varandra, jag stod tyst bredvid, precis som Bea. Det var riktigt hemskt och det kändes så konstigt. Hon var ju så nära, men ändå så långt ifrån. 

Andra gången var när jag och morfar skulle gå till affären, något som jag kanske gjort två gånger förr. Mamma ville ha godis en kväll och övertalade mig att gå och handla det på ICA. Gick med på det om morfar ville följa med, och det ville han. Precis när vi stänger grinden till morfars hus, säger en tjej hej. Jag ser först inte vem det är, men någon sekund senare ser jag att det är Bea. Blev helt chockad och stum. Visste inte vad jag skulle säga. Tror inte att jag sa hej, det kom liksom inget ljud. Vi gick alla tre till ICA. Pratade mest om vad vi skulle köpa. Morfar var ju med så det blev lite konstigt. Även om han inte hade varit där, hade jag inte vetat vad jag skulle säga. När vi sedan kommer fram till ICA, säger Bea att hon skulle gå och köpa cigg, och sade hejdå. Och min fina kommentar tillbaka var bara "hejdå". "Så kallt" eller något sådant sade hon då, medan hon gick. Vad ska man säga då? "Hejdå, puss och kram"? Eller jag kanske rent av skulle ha kramat henne? Jo, men visst. Nej tack, inget sådant för min del. 

Tredje gången var nu precis. Oh my GOD! Jag sitter i fåtöljen och tittar på film hemma hos morfar. Plötsligt ringer det på dörren, det är Bea. Jag flyttade mig snabbt över till soffan för att hålla hundarna som skällde. Hon frågade morfar om hon fick köpa ett paket cigaretter av honom, vilket hon fick. Trodde först att hon bara skulle stå i hallen och sedan gå. Men hon gick in, betalade morfar, och tog sitt paket cigaretter. Hon började fråga om hundarna, vad de hette, vems pudeln var osv. Fick anstränga mig för att klara av att svara på dem. Mycket mer snack blev det inte, vilket jag tyckte var skönt för stunden. Efter att hon hade gått, kom tankarna, "Varför sade jag inget mer?", "Jag kunde ju ha frågat hur det går i skolan, vad hon gör, osv." Jag är alltid efterklok, men inte när det väl gäller. Sade inte ens hejdå, det kom inga ord ur min mun. Så patetiskt jag är...

Det är ungefär som olycklig kärlek. Jag tycker fortfarande mycket om Bea, och vill vara vän med henne, men hon behöver inte mig.

Hade dock aldrig fungerat att bli vän med henne igen. Hon är inte den Bea jag kände. Idag röker hon, dricker och festar, precis sådant som jag verkligen inte gör och inte vill göra. Sen tror jag att hon hade börjat utnyttja mig igen, genom att ringa i tid och otid. Usch, nej. Det är bättre att vara ensam, då kan ingen lämna mig, och ingen kan såra, svika, eller skada mig. Men visst saknar jag henne ibland, hennes sällskap och våra samtal som vi hade. De som kunde vara i flera timmar, utan att man tröttnade. Synd att hon föll för grupptycket, annars hade vi kanske fortfarande varit vänner...

Petra eller pappa?

Pappa ringde och väckte mig idag ca 11.20. Han ville boka tid för övningskörning imorgon. Men jag ska träffa Petra imorgon... Egentligen vill jag inte träffa henne, men jag har avbokat henne så många gånger nu, att jag känner mig tvungen att träffa henne. Pappa tyckte att jag skulle avboka henne igen, men det vill jag inte, eller jag vågar inte rättare sagt. Vad ska jag göra?

Gillar inte ens att övningsköra och då har jag bara gjort det en gång tidigare. Jag kan inte hålla koll på kopplingen och gasen samtidigt, min hjärna hänger inte med där. Och sen vill pappa att jag samtidigt ska styra... Funderar allvarlig talat på att strunta i att ta körkort. Kanske möjligtvis ta körkort för en automatare. De sägs vara lättare, att det är mindre att hålla reda på. Skulle inte våga säga det till pappa... Tänkte säga det som förslag efter min 100:de övningskörningsgång som katastrof, för då kanske han själv funderat på att jag inte kommer att lyckas. Då kanske han förstår och håller med mig. Det lär dröja till min 100:de gång, då han bara har tid på helgen, oftast bara en dag. Det är 52 veckor på ett år, 52+52 blir 104, så det blir 2 år. Oh my GOD, 2 år av övningskörning att kasta i papperskorgen! Har aldrig tänkt på det så. Kanske kan säga något efter 50 gånger istället...

Idag är mamma på hundutställning i Helsingborg och ställer Skrålllan. Fick just ett sms, att hon fick blått band, vilket betyder att hon inte gick vidare. Buhuu.. Anade det, eftersom hon har lite lång nos och hon är lite mesig. Ska bli kul att höra hennes kritik när de kommer hem. Längtar. Saknar mammy såå. Hoppas verkligen att det är mamma och inte den där andra elaka kvinnan.

Nej, nu får jag sluta skriva =) måste äta frukost!

Nu har hon gått

Nu har hon gått, min mammas kropp. Men det känns inte bättre för det. Det känns faktiskt mycket sämre, saknar henne ännu mer nu när jag inte ens kan se henne. Vill ha min mamma här nu, inte bara kroppen. Jag hatar mig själv, för uppenbarligen är det fel på mig. Det är därför folk försvinner från mig, ingen orkar med mig. Ingen vill veta av mig, ingen hör av sig, ingen bryr sig. Varför finns jag? Det är en fråga jag ställt mig många gånger, till och med när jag var liten. Har aldrig kommit med ett bra svar dock. Jag vet inte varför jag finns eller vad jag gör här på jorden. Vad tillför jag jorden? Inget. Jag bara finns. Jag är bara till besvär. Jag ställer höga krav på allt och alla, oftast sådana som folk har svårt att leva upp till. Till exempel att vara helt tyst när jag sover, att inte röra mig och att inte störa mig när jag gör något. 

Om folk inte tar hänsyn till mina krav, blir jag väldigt irriterad och arg. Jag är mer känslig för ljud och ljus än andra. Det ska vara bäcksvart och knäpptyst i mitt rum när jag ska sova för att jag ska få bästa resultat utav min sömn. Minsta lilla ljus eller ljud, kan störa mig, och gör att jag inte kan sova. Folk brukar då säga att jag bara klagar om jag påpekar mitt missnöje. Ska inte jag få sova precis som alla andra? Ert prat, ljudet från teven, klockan, regnet och tassar på golvet, skär in i mitt huvud. Det är som att ha 40 graders feber och minsta lilla ljud gör så otroligt ont i huvudet. Och folk tycker att jag överdriver och klagar alldeles för mycket. Jag hade gärna för en dag låtit dem prova på att vara mig. Då ska de få se att det inte alltid är så lätt. Alla små ljud som "vanliga" människor inte hör, eller inte lägger märke till, kan vara en ren plåga för mig. Jag är så trött, trött på alla dessa människor. De bara vill att man ska vara som dem, eller de tror man är som dem. Jag tillhör inte dem och vill inte det heller. Jag är jag. Det kan de inte ändra på. Klarar de inte av mina krav på ett drägligt liv, kan de dra. Jag orkar inte höra på deras klagomål om att jag är jobbig och störig. 

Egentligen vill jag ha med mänskligheten att göra, men varje gång jag har det, blir jag besviken, sviken och ledsen. Till slut orkar jag inte mer. När jag flyttar om två-tre år, ska jag säga upp kontakten med alla människor. Jag vill inte veta av dem. De är inte som jag, de är onda och vill mig illa! Aldrig att jag tänker utsätta mig för en sådan fara, ALDRIG!

Var är min mamma?

Hallå! Har du tagit min mamma? Hon sitter här i samma rum som mig, jag ser henne, men det är inte hon. Det är någon annan. Har du tagit över hennes kropp? Snälla, lämna henne ifred. Saknar henne såå... Minns inte när jag träffade henne sist. Det kan ha varit någon gång innan hon opererades, men jag är inte helt säker. Nu för tiden får jag inte göra något roligt. Får aldrig följa med på roliga saker, hon vägrar hjälpa mig och hon har ändrat attityd. Hon liksom ignorerar mig på något vis, vägrar prata med mig. Det är inte min mamma. Min mamma lyssnar, vill hjälpa och låter mig följa med. Men var är hon? Inte här. Känner mig så övergiven och ensam. Har bara Chilly att förlita mig på, hon sviker aldrig. Kan inte lita på mamma, för hon säger en sak för att tysta mig, sen menar hon inte det. Så skulle inte min mamma göra. Jag kan inte lita på någon, alla dessa lögner, får mig att trilla ner i ett svart mörker. Kan inte ta mig upp. Just nu önskar jag att jag hade haft mig egen lägenhet. Där hade jag varit varje dag, gjort samma sak varje dag, aldrig träffat dessa utomjordingar, bara varit för mig själv. Då kan ingen skada mig. Jag hatar alla dessa "människor", som de själv kallar sig. De är långt ifrån mänskliga, jag skulle säga utomjordingar. De bara förstör, försöker ändra, och de bara ljuger, skriker, gapar och ryter, en sekund senare kan de helt ändra humör och bil glada, skratta och le. Vad är det för något? Man kan inte lita på människor, de är otillförlitliga. Drömmer om en värld utan dem, en värld där alla talar sanning, är snälla, vill hjälpa och aldrig sviker. Har aldrig träffat en sådan människa, och kommer definitivt aldrig göra det heller. Men drömma, kan och får vi alla göra ibland...

Skrivit till min LSS-handläggare

Idag skrev jag ett mail till min LSS-handläggare och sade att jag inte vill ha någon kontaktperson.

Mailet såg ut så här:

Hej
Jag vill inte ha kontaktperson längre. Det har ingenting med Petra att göra. Det är alldeles för svårt för mig att vara ute. Det blev ett för stort kliv, från att jag inte behövde göra någonting själv, till att jag ska göra allting själv. Det är ju inte bara att "göra saker" som är jobbigt, utan att även "vara". Att finnas och befinna sig på en viss plats. Eller att ta bussen, som Pia vill att jag ska ta varje gång vi träffas, är jättejobbigt. Tycker även att det är jobbigt att bestämma vad vi ska göra samma dag eller dagen innan vi träffas, det ska planeras och bestämmas lång tid innan. Sedan klarar jag inte av ovissheten, att aldrig veta, när, var, hur och varför Pia och jag ska träffas. Hon kan SMS:a mig samma dag och fråga om vi ska träffas. Jag vill veta en vecka innan! Vissa gånger har jag varit tvungen att avboka våra träffar, för att jag inte klarar av dem. Det är inte roligt, man känner sig värdelös och hopplös. En kontaktperson ska hjälpa, inte stjälpa. Men just nu känns det inte som det har hjälpt...

Hälsningar
Nee-Kee

Väntar nervöst på ett svar nu. Vet inte alls vad hon kommer att säga... 
Hoppas verkligen att hon förstår.

Morfar opereras idag

Idag 10.00 ska morfar opereras för ljumskbråck på Landskrona sjukhus. Är lite smått rädd och nervös. Han är aldrig på sjukhus annars. Han röker och dricker mycket, är lite rädd för att det kan ge komplikationer vid operationen. Speciellt om de ska söva honom. Tänk så vaknar han inte igen... Vet dock inte vilken metod de kommer att använda, antingen lokalbedövning, ryggmärgsbedövning eller narkos. Hoppas på lokalbedövning. Narkos är riskfyllt på det sättet att man kanske inte vaknar igen och ryggmärgsbedövning kan också vara riskfyllt, har jag hört.

I rymden finns inga känslor

Idag var Emelie, mamma, och jag på bio och såg "I rymden finns inga känslor". Det var ett måste att se den, den handlar ju om Asperger!

Om filmen:

18-årige Simon delar lägenhet med sin bror Sam. Simon som har Aspergers syndrom kräver ett fast schema där allt måste vara sig likt vecka efter vecka. Förändringar är något han bara kan hantera i små doser och när allt blir för jobbigt gömmer han sig i sin tvättunna, fylld med självlysandestjärnor – han gömmer sig i rymden för där finns inga känslor.

När Sam blir dumpad av sin flickvän och går in i en mindre depression spricker hela tillvaron för Simon. Hanger sig själv i uppdrag att hitta en ny flickvän till Sam, men med sin sociala inkompetens blir det inte enkelt, Simon vet ingenting om tjejer och kärlek …

Jag rekommenderar skarpt denna film till alla, med eller utan diagnos. En av de bästa filmer som jag har sett, helt klart! Min mamma skrattade sig igenom hela filmen. Filmen är jäkligt rolig och samtidigt lärorik för de som inte vet vad Asperger Syndrom är för något.

Bra Rabatt

Idag var en mycket bättre dag än gårdagen. Vakande som vanligt vid 9-tiden och låg kvar en halvtimme. Sedan satt jag slöade framför nyhetsmorgon till 10.00, då mamma säger att om en halvtimme ska vi hämta Emelie. "Oh shit! Jag har inte duschat än!" Fick snabbt gå och duscha, klä på mig och sedan gick vi. Morfar, mamma och jag körde och hämtade Emelie, sedan körde vi till Coop Forum för att handla. Besökte först Jula, där morfar behövde en del grejer. Med Emelies rabatt på Jula är det verkligen värt pengarna! Skulle kosta runt 120 kr men morfar betalade bara runt 60 kr! Helt otroligt vilken rabatt man får.

Efter att vi shoppat hela Coop Forum, köpte vi varsin korv på pølsemannen. Jag tog den där nya Twin Dog, med två röda korvar och ketchup. Det var mycket gott, lite mycket bara. Men är man riktigt hungrig så är Twin Dog jättebra. 45 kr för två korvar i hot dog dubbelbröd är inte så farligt. Hade man köpt två separata hot dogs hade det blivit runt 60 kr. När vi var hemma igen satt jag mestadels av tiden framför datorn och läste om Asperger syndrom. Ville hitta lite mer fakta om att vara vuxen och ha Asperger. Hittade inget av intresse. Har tittat på tv hela kvällen. Biggest loser, idol 2010, the menatalist, NCIS los angeles. Är jättetrött, så nu tänkte jag gå och lägga mig. Godnatt.

Ingen toppen dag

Idag vaknade jag 06.30 och var jättekissig. Kunde verkligen inte somna om, var tvungen att stiga upp och gå på toaletten. Somnade ganska lätt om igen. Vakande inte förrän vid 9-tiden nästa gång. Låg kvar säkert en timme innan jag orkade stiga upp, hade ingen lust alls. Bad mamma ringa till sjukhuset i Trelleborg till mig. Hade bett henne flera gånger tidigare under helgen, men aldrig fått ett ordentligt svar. Fick inget riktigt svar idag heller. Tiden gick. Bad henne igen. Hon började bli irriterad vid det här laget och sade till mig att sluta tjata. Men jag tyckte inte att jag tjatade, jag hade ju inte fått något svar, så hur kan det då vara tjat? 

Till slut fick jag i alla fall svar, "Det kan du väl göra själv? Du klarade det så bra i fredags" Ja, men i fredags fick jag inte heller något svar, till slut gav jag upp om att någonsin få svar. Tog tag i det själv och ringde, men det var inte smärtfritt, det gick långt ifrån bra. Och nu ville mamma att jag skulle ringa igen, till samma ställe? Herregud! Aldrig i livet! Det är ju något av det värsta som finns. Visst kan jag ringa till ett nytt ställe EN gång, ganska smärtfritt, de känner ju inte mig. Men att ringa en andra gång till samma ställe, är tabu, det går bara inte. Då är jag inte helt okänd längre. Mamma gav sig inte, och jag ville så gärna ha min journal från sjukhuset. Beslöt mig för att ringa i alla fall, men det tog emot något så enormt. Ville verkligen inte ringa, men jag ville så gärna ha min journal. Jag ringde, bad de koppla mig till rätt avdelning, allt gick bra så långt, men när jag kommer fram, är det inte samma person som svarar som i fredags. Oh shit! Vad gör jag? Sade att jag frågat efter min journal i fredags och att hon som jag pratade med bad mig ringa på måndag. Tjejen som jag pratade med lät lite sträng i tonen när hon bad mig ringa senare då hon jag pratade med i fredags skulle vara där. Detta blev ännu ett bakslag. Varför just mig? Detta är andra samtalet till samma ställe och nu vill de att jag ska ringa en gång till? Oh my GOD! Bad mamma med gråten i halsen om hjälp att ringa lite senare då den andra tjejen skulle vara där, men hon sade blankt nej. Hon sade bara att jag hade ju "klarat" av det de andra gångerna. Hon anade inte hur jobbigt och plågsamt det egentligen var. Hur smärtsamt, ångestfyllt och panikfyllt det var. Det var en mardröm! Kunde inte tänka klart. Försökte förklara hur jag kände för mamma men det gick inte, slutade med att jag blev frustrerad och ledsen och gick in på "mitt rum". 

Väl inne på rummet, lade jag på sängen, under täcket, och grät. Varför kan ingen förstå? Och varför kan jag inte förklara hur jag känner när det väl gäller? Varför? Varför? VARFÖR? Känner mig så hopplös och värdelös när ingen förstår och när jag inte kan förklara. När jag hade lugnat ner mig någorlunda, gick jag ut och satte mig i vardagsrummet igen. Försökte be mamma snällt om hon kunde ringa bara EN gång, men nej det ville hon inte. Och så började det igen. Slutade med att jag slängde telefonen på bordet, gick in på "mitt rum" och smällde igen dörren. 

Blev så fruktansvärt ledsen, inte arg, mest frustrerad för att hon inte förstod. Varför förstår inte min mamma? Hon är ju ändå min mamma. Hon har förstått innan, så varför inte nu? Hon har förändrats, men varför? Vem har förändrat henne, är det pappa kanske? Hatar honom! Grät så mycket att jag inte kunde andas, bet och skrek i täcket. Var så otroligt ledsen. Mamma var är du när jag behöver dig som mest? Det var inte min mamma där ute, det var någon annan, kunde inte känna igen henne. Har någon annan tagit över hennes kropp för att hämnas över mig? Eller för att läxa upp mig? Vad har jag gjort för fel? Förlåt om jag har gjort fel, förlåt för att jag är jag, förlåt för att jag finns, förlåt för ALLT! Men jag kan inte hjälpa det! Det är den här onda "skuggan" inom mig som gör mig till detta monster, det är en skugga som aldrig kommer att försvinna, den kommer alltid att finnas inom mig. Jag kan inte kämpa emot den, den är för stark. Skuggan eller autim som den egentligen heter är något som ingen annan mer än jag kan förstå. Den existerar bara inom mig. Den är ungefär som om jag har ett snöre lindat runt mig och varje gång jag försöker med något, drar skuggan tillbaka mig, mycket längre än där jag började. Är det då lönt att försöka? Steget blir då dubbelt så långt nästa gång jag ska försöka med samma sak. Förstår ni inte att jag till slut inte orkar försöka efter alla dessa misslyckanden? 

Jag stod inte ut med smärtan, det gjorde så ont. Tog Chilly och sade till mamma och morfar att jag bara skulle gå en runda. Men egentligen gick jag hem till vårt hus. Där tog jag en rakhyvel och försökte ta bort plasten runt den, men misslyckades ganska stort. Skar mig, av misstag, på tummen. Det blev ganska djupt och blödde som bara den. Fick nöja mig ena hörnet på rakhyveln. Låste sedan ytterdörren, tog Chilly och gick upp på mitt rum, stängde dörren och satte mig på sängen. Sedan försökte jag skära, men det kom inte ens en skråma. Vad är det för fel? Varför funkar det inte? Tryckte lite hårdare, men nej. Drog det lite snabbare, samtidigt som jag tryckte och då, oj, då kom det små rispmärken. Halleluja! rispmärken! Drog flera gånger på samma ställe, sved som sören, men oj, så skönt. Det dög, ville mest känna smärta. Vips, så var den andra smärtan borta. 

Samtidigt som jag sitter uppe i mitt rum hör jag hur ytterdörren där nere låses upp. Shit, det är mamma och morfar! Fick snabbt gömma rakhyveln i nattduksbordet och ta på mig min jacka. Satte mig tyst i mig säng med Chilly i knät. Blev rädd att de skulle komma upp, trodde de letade efter mig. Men de verkade inte förstå att jag var där. De gick ut i trädgården, klippte gräs och lite annat, sedan gick de igen. Jag gick tillbaka till morfar efter 10 minuter för att inte väcka misstanke. 

När jag kommer tillbaka hem hos morfar, frågade de inte var jag hade varit och inte heller hur det hade gått. De verkade inte förstå, inte se, kanske till och med inte bry sig. Allt blev som vanligt. Jag hjälpte mamma med maten, vi åt middag tillsammans och lite senare bakade mamma och jag en kaka tillsammans, som om ingenting hade hänt.

Hoppas på en bättre dag imorgon...

Ska gå och lägga mig nu, försöka sova... God natt.

Kalas för Alex

Det var bestämt sedan en vecka tillbaka att vi skulle fira Alex födelsedag och äta grillat på fredag (igår). Vi firade lite i tisdags den 31 augusti, hans födelsedag, med presenter och cheesecake.

Steg upp igår som vanligt vid 09.00 och satte mig i fåtöljen i vardagsrummet och tittade på nyhetsmorgon med morfar och mamma. Vi började prata om vad som skulle hända under dagen, och vi kom in på kalaset. Då sade morfar att det kommer bli närmare 20 personer hemma hos daddy. Detta var jag inte beredd på, fick ärlig talat en chock. Det blev panik. Jag tog föregivet att det bara skulle vara familjen. De sade ju inget om att det skulle komma några andra, självklart trodde jag på det, dumma jag... Folk berättar till mig om det är något oväntat som händer, trodde jag ja. Nej, jag måste vara den där jobbiga typen och fråga ut folket om det de verkligen säger är sant, "kommer det nu verkligen bara familjen?" "vem kommer?", oftast blir de bara frustrerade och irriterade när jag frågar. Men jag måste veta! Annars blir det kortslutning i min hjärna, den fungerar helt enkelt inte. Kan inte tänka klart, hjärtat dunkar för fullt, tror jag får en hjärtattack, får problem med andningen, måste liksom tänka på det, börjar svettas, hålet inom mig växer, det blir bara större och större, tror att det snart tar över hela mig, känns som om jag dör, det är slut, jag orkar inte, jag ger upp, ta mig...

"du har ju klarat det förut"

Bestämde mig för att inte komma. Mamma var okej med det, men ville inte säga till någon annan. Jag visste vilka kommentarerna skulle bli, "Varför ska du nu inte komma?", "Det är väl inte så farligt", "Det är ju bara 20 personer", "Du har ju klarat det förut" osv... Just den sistnämnda vet jag till hundra procent att någon skulle säga. Bara för att jag har "klarat" det innan, behöver inte det betyda att jag trivdes och kände mig trygg i situationen. Utåt sett tror folk att jag trivs och är trygg i alla situationer, men det är egentligen en plåga.

Morfar och mamma var och handlade under dagen. De köpte bland annat mat som jag kunde göra till middag. Mamma hjälpte mig laga den. Blev proppmätt. Åt schnitzel, stektpotatis, bearnaisesås och gröna ärtor, riktigt gott! 

är något besviken för att du inte följde med

Mamma och morfar blev hämtade av Emelie vid 18.00. Emelie skickade ett sms strax därefter med texten "Hello. Är något besviken för att du inte följde med :( jag har ju gjort specialmat till dig ju! Varför kommer du inte?" Jag förklarade så gott jag kunde att det blev för mycket, att jag inte var beredd på så mycket folk. Hon tyckte att jag skulle komma ändå. Jag fick dåligt samvete, hon hade ju gjort speciell mat till mig. Tyckte synd om henne, så jag samlade det lilla mod jag hade kvar och gick dit. Fick ta mig en dusch först dock, det var ett tag sedan sist... Tog Chilly i ena handen och morfars hund Happy i andra, sedan gick jag hem till daddy. 

Det första jag möttes av när jag kommer fram på baksidan av daddys hus är 6-8 unga killar och tjejer. Jag råkade hosta på grund av all rök i uterummet, daddy sade direkt lite oroligt, "är det för mycket rök?".. Jag tänkte, "nu måste jag tänka ut något snabbt och bra att säga", det var ju ändå många som lyssnade. Fick ur mig "Nej inte så, det är ungefär som att vara inne i ett rökrum på flygplatsen." Men ångrade genast det jag sade, men ändrade mig sedan igen, eftersom några skrattade lite lätt. "Oohh, det gick hem... Nu gjorde jag ett bra intryck", tänkte jag för mig själv och gick sedan in. Satte mig vid köksbordet där mamma, morfar och farfar satt. Vi satt där och snackade, eller ja ni fattar, de snackade och jag bara satt och lyssnade. Vid 20.30 var maten klar. Jag tog en köttbit från ett grillspett, ungefär lika stor som en femkrona i omkrets och en sjättedel av en korv. Till det åt jag Emelies special potatissallad som var super duper god, pepparsås och lite sallad. Mycket mer orkade jag inte efter att ha ätit middag en gång tidigare vid 17.30.

det var en helt okej kväll

Det kändes okej, men inte bra under kvällen. Folket satt där ute och morfar, farfar, pappa, mamma och jag där inne. Hjärtat dunkade ändå för fullt och jag hade problem med att andas emellanåt, det var en plåga rent ut sagt. Det positiva var att jag faktiskt överlevde, att jag gjorde Emelie glad och att jag inte gjorde bort mig. Det var en helt okej kväll.

Ingen praktik

Mejlade till min LSS-handläggare igår och frågade om min praktik på hunddagiset skulle bli av. Det var ändå två månader sedan hon ringade till mig och sa att om en månad kunde jag börja jobba. Fick svar på min mejl senare på dagen att det inte blev av. Så nu har jag ingen praktik, men det gör inte så mycket, är tillfällig personlig assistent till min mamma. Hon har bara en hand för tillfället, då den andra är opererad och inte kan användas. Hon behöver hjälp att duscha, klä på/av sig, bre macka, laga mat etc. Undrar ärlig talat hur det hade gått för henne om hon hade bott själv och inte haft någon familj, vem hade hjälpt henne då? Inte kan man väl få en personlig assistent tillfälligt? Det blir väl hemtjänsten som kommer, om man har tur, en gång om dagen. Mamma har fått turen att ha mig som sin dotter, haha =)

Stolt Dotter

Till En

Stolt Mor

Totalt Misslyckad

Jag är helt totalt MISSLYCKAD...

Skulle egentligen iväg med Petra idag. Men jag avbokade. Jag orkade bara inte mer. Ångesten och paniken tog över helt och hållet. Kunde inte tänka klart. Ljög för mamma, sa att Petra avbokade på grund av sjukt barn. Det var inte meningen att ljuga, HATAR att ljuga, men mamma verkade sur, och jag ville inte höra hennes kommentar om att jag visst kan. För nej, JAG KAN INTE! Fattar folk inte det? J-A-G   K-A-N   I-N-T-E, hur svårt kan det va? Jag är såå misslyckad... Det är bara misslyckanden på misslyckanden hela tiden. Jag orkar inte mer! Kan det inte få ett slut någon gång? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Andra verkar ha det så lätt, och därför förstår de inte. Det är ingen big deal att ta bussen och att handla för andra, men för mig är det en BIG deal! Det är en JÄTTE BIG deal! Men det förstår inte andra. Jag vill, men jag kan inte. Det är två helt skilda saker, att man vill eller att kunna. Folk tror jag är lat som inte orkar ta bussen, det är bara en ursäkt för att slippa ta bussen, jag vill inte ta bussen. Men jag vill! Jag vill ta bussen precis som alla andra, men jag kan inte!

Nu vill jag bara ta ett rep och hänga mig. Men jag vet att det bara är en känsla, och inte något som jag egentligen vill. Jag vill bara försvinna bort en tag för att sen kunna återvända tillbaka igen. Går det? Kanske med en drog eller något sådant, nej tack. Inga droger och ingen alkohol för mig! Måste finnas något annat sätt. Man kan ju drömma. Att jag en dag är fri från min ångest, att jag en dag bara är jag och inte den där med flickan som ständigt går runt med ångest...

det är ångesten och jag

för alltid 

Var är min prins?

Idag ska jag ta bussen för att träffa Petra på Jägersro. Först ville hon att jag skulle ta bussen hela vägen in till Burlöv. Jo, men ellerhur... Jag som normalt aldrig tar bussen och som inte har något lokalsinne över huvud taget, ska hitta dit? Skulle inte tro det. Mår så jäkla dåligt just nu. Vill inte ta bussen! Varför måste jag ta bussen varje gång vi träffas? Det var bra i början när vi träffades på helgen och hon alltid hämtade mig. Nu måste jag ta bussen själv varje gång... Det innebär PANIK och ÅNGEST. Sen så måste jag köpa tabletter till mamma på apoteket! Sådana tabletter på recept. Buuuhuu... Vill INTE! Blir ännu mer PANIK och ÅNGEST. Sedan ska Petra och jag säkert fika och då måste jag beställa och betala själv. Det är inte heller som förr, då hon beställde och betalade för mig. Det blir ännu ännu ännu mer PANIK och ÅNGEST då. Just nu vill jag bara krypa ner under täcket i sängen och gråta. Men vad tjänar det till? Hade varit mycket bättre om jag hade kunnat försvinna ett tag och samtidigt försvann all panik och ångest. Icke, paniken och ångesten håller i sig både länge och väl. Den blir inte mildare heller, utan det blir bara värre och värre ju närmare jag kommer det otäcka. Vill bara stoppa in fingrarna i halsen och kräkas, men jag vet att det inte går. Jag klöks inte ens av att stoppa fingrarna i halsen. 

Jag sitter i mitt torn i en borg, instängd, med en eldsprutande drake nedanför som hindrar mig från att komma ut och göra roliga saker som alla andra. Väntar på prinsen som ska komma och rädda mig, men han kommer aldrig...

Träffat valpisar och vovvarna i Bjuv

Igår var mammy och jag och träffade några dagar gamla valpisar och vovvarna i Bjuv. Jag fotade lite, dock inte alla hundarna.

Här har vi fina fina Chanel :)

Chanel igen

Kelshy löper, Chanel tycker hon luktar gott och vill para sig med henne.

Puma pussar på Chanel.

Bus med Chanel.

Puma

Kelshy

Kajsa och Puma

Kajsa

Underlägsen liten Kajsa

Kajsa igen

Och igen...

Malteserna Mollie och Nellie

Lizzy, en bichon havanais