Igår flyttade mamma och jag hem till oss igen efter att ha bott sex veckor hos morfar. Såå skönt att äntligen vara hemma! Borta bra, men hemma bäst, som man brukar säga. Det var lite för bra att vara med morfar 24/7. Låter taskigt att säga att det är skönt utan honom, men det är så det känns. Morfar skulle hela tiden kommentera om jag och mamma pratade om något. Han sade även till mig att typ ändra på mig, att vissa saker jag sade eller gjorde var fel. Jag menar, jag är ju ändå jag! Jag kan inte ändra på mig! Morfar tyckte även att jag var känslig och klagade för mycket, det var nära många gånger att jag exploderade. Jag ställde krav, som han tyckte var jobbiga att följa. Men vadå? Jag kan inte sova om diskmaskinen är igång på natten, om teven är på hög volym, om hundarna skäller, om någon pratar, osv... Är det för mycket begärt, att få lite skönhetssömn?
Idag vaknade jag av att jag fick ett sms runt 10.30, det var från Bea. Hon undrade vad jag gjorde, svarade att jag inte gjorde något och frågade tillbaka samma fråga. Kommer inte ihåg alla sms, men jag frågade i alla fall henne om hon ville träffas och prata lite. Kände på mig att det var det hon var ute efter. Och det var hon säkerligen också. Hon kom hem till mig runt 11.30 och gick inte hem förrän 15.00! Hon stannade i 3,5 timmar! Och på den tiden pratade vi mestadels hela tiden. Det var lite deprimerande att höra på henne. Hon har så många problem, men det är framförallt ett problem som sticker ut. Att hon missbrukar tabletter och alkohol. Hon säger till mig att hon vaknar varje morgon och känner att hon behöver ett "rus" för att må bra, att hon brukar då ta fyra värktabletter som är utskriva på recept till sin mamma, då känns det bättre. Hon beskriver även att det är då hon är sig själv, hon är självsäker, social, har ingen ångest, och hon är glad. Men så fort tabletterna slutar verka, mår hon mycket sämre än innan hon tog dem. För mig, som inte har någon erfarenhet alls, känns det som att Bea är missbrukare, men hon själv förnekar det. "Jag tar bara ibland", säger hon. Jag anser att om man inte kan gå en hel dag utan att tänka på tabletter och alkohol, och mår dåligt av att inte ha det i kroppen, då är man missbrukare. Hon frågade mig under den tiden hon var hemma hos mig, vad min mamma har för tabletter. Hon vet att min mamma har värk och tar starka värktabletter på recept. Jag gav henne bara en min, ungefär som att hon inte riktigt var klok. Fick en viss känsla av att hon överdriver sitt missbruk. När hon säger att hon behöver ett rus, kan jag inte riktigt tro henne. Den här människan behöver professionell hjälp. Vem kan hjälpa henne? Ingen, vad jag har förstått. Hon säger själv att hon har varit på ett ställe för missbrukare i Malmö, men att de där skickade hem henne för att de ansåg inte att hon var en missbrukare. För att klassas som missbrukare måste man ta minst 1000mg om dagen och Bea tar ca 400mg. Det är sjukt! Om någon vecka eller månad är hon säkerligen uppe i 1000mg, så varför inte hjälpa henne nu och förhindra att hon blir en tung missbrukare? Det är bara så sjukt! Jag blir så arg och ledsen. Bea har även sagt att om någon skulle erbjuda henne kokain, skulle hon tacka ja. Ringer det ingen klocka då? Hos mig gör det. Den här tjejen behöver hjälp, en hjälp som hon inte kan få av mig. Hon behöver låsas in, få behandling, och avvänjas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar