Jag är helt totalt MISSLYCKAD...
Skulle egentligen iväg med Petra idag. Men jag avbokade. Jag orkade bara inte mer. Ångesten och paniken tog över helt och hållet. Kunde inte tänka klart. Ljög för mamma, sa att Petra avbokade på grund av sjukt barn. Det var inte meningen att ljuga, HATAR att ljuga, men mamma verkade sur, och jag ville inte höra hennes kommentar om att jag visst kan. För nej, JAG KAN INTE! Fattar folk inte det? J-A-G K-A-N I-N-T-E, hur svårt kan det va? Jag är såå misslyckad... Det är bara misslyckanden på misslyckanden hela tiden. Jag orkar inte mer! Kan det inte få ett slut någon gång? Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Andra verkar ha det så lätt, och därför förstår de inte. Det är ingen big deal att ta bussen och att handla för andra, men för mig är det en BIG deal! Det är en JÄTTE BIG deal! Men det förstår inte andra. Jag vill, men jag kan inte. Det är två helt skilda saker, att man vill eller att kunna. Folk tror jag är lat som inte orkar ta bussen, det är bara en ursäkt för att slippa ta bussen, jag vill inte ta bussen. Men jag vill! Jag vill ta bussen precis som alla andra, men jag kan inte!
Nu vill jag bara ta ett rep och hänga mig. Men jag vet att det bara är en känsla, och inte något som jag egentligen vill. Jag vill bara försvinna bort en tag för att sen kunna återvända tillbaka igen. Går det? Kanske med en drog eller något sådant, nej tack. Inga droger och ingen alkohol för mig! Måste finnas något annat sätt. Man kan ju drömma. Att jag en dag är fri från min ångest, att jag en dag bara är jag och inte den där med flickan som ständigt går runt med ångest...
det är ångesten och jag
för alltid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar