Det var bestämt sedan en vecka tillbaka att vi skulle fira Alex födelsedag och äta grillat på fredag (igår). Vi firade lite i tisdags den 31 augusti, hans födelsedag, med presenter och cheesecake.
Steg upp igår som vanligt vid 09.00 och satte mig i fåtöljen i vardagsrummet och tittade på nyhetsmorgon med morfar och mamma. Vi började prata om vad som skulle hända under dagen, och vi kom in på kalaset. Då sade morfar att det kommer bli närmare 20 personer hemma hos daddy. Detta var jag inte beredd på, fick ärlig talat en chock. Det blev panik. Jag tog föregivet att det bara skulle vara familjen. De sade ju inget om att det skulle komma några andra, självklart trodde jag på det, dumma jag... Folk berättar till mig om det är något oväntat som händer, trodde jag ja. Nej, jag måste vara den där jobbiga typen och fråga ut folket om det de verkligen säger är sant, "kommer det nu verkligen bara familjen?" "vem kommer?", oftast blir de bara frustrerade och irriterade när jag frågar. Men jag måste veta! Annars blir det kortslutning i min hjärna, den fungerar helt enkelt inte. Kan inte tänka klart, hjärtat dunkar för fullt, tror jag får en hjärtattack, får problem med andningen, måste liksom tänka på det, börjar svettas, hålet inom mig växer, det blir bara större och större, tror att det snart tar över hela mig, känns som om jag dör, det är slut, jag orkar inte, jag ger upp, ta mig...
"du har ju klarat det förut"
Bestämde mig för att inte komma. Mamma var okej med det, men ville inte säga till någon annan. Jag visste vilka kommentarerna skulle bli, "Varför ska du nu inte komma?", "Det är väl inte så farligt", "Det är ju bara 20 personer", "Du har ju klarat det förut" osv... Just den sistnämnda vet jag till hundra procent att någon skulle säga. Bara för att jag har "klarat" det innan, behöver inte det betyda att jag trivdes och kände mig trygg i situationen. Utåt sett tror folk att jag trivs och är trygg i alla situationer, men det är egentligen en plåga.
Morfar och mamma var och handlade under dagen. De köpte bland annat mat som jag kunde göra till middag. Mamma hjälpte mig laga den. Blev proppmätt. Åt schnitzel, stektpotatis, bearnaisesås och gröna ärtor, riktigt gott!
är något besviken för att du inte följde med
Mamma och morfar blev hämtade av Emelie vid 18.00. Emelie skickade ett sms strax därefter med texten "Hello. Är något besviken för att du inte följde med :( jag har ju gjort specialmat till dig ju! Varför kommer du inte?" Jag förklarade så gott jag kunde att det blev för mycket, att jag inte var beredd på så mycket folk. Hon tyckte att jag skulle komma ändå. Jag fick dåligt samvete, hon hade ju gjort speciell mat till mig. Tyckte synd om henne, så jag samlade det lilla mod jag hade kvar och gick dit. Fick ta mig en dusch först dock, det var ett tag sedan sist... Tog Chilly i ena handen och morfars hund Happy i andra, sedan gick jag hem till daddy.
Det första jag möttes av när jag kommer fram på baksidan av daddys hus är 6-8 unga killar och tjejer. Jag råkade hosta på grund av all rök i uterummet, daddy sade direkt lite oroligt, "är det för mycket rök?".. Jag tänkte, "nu måste jag tänka ut något snabbt och bra att säga", det var ju ändå många som lyssnade. Fick ur mig "Nej inte så, det är ungefär som att vara inne i ett rökrum på flygplatsen." Men ångrade genast det jag sade, men ändrade mig sedan igen, eftersom några skrattade lite lätt. "Oohh, det gick hem... Nu gjorde jag ett bra intryck", tänkte jag för mig själv och gick sedan in. Satte mig vid köksbordet där mamma, morfar och farfar satt. Vi satt där och snackade, eller ja ni fattar, de snackade och jag bara satt och lyssnade. Vid 20.30 var maten klar. Jag tog en köttbit från ett grillspett, ungefär lika stor som en femkrona i omkrets och en sjättedel av en korv. Till det åt jag Emelies special potatissallad som var super duper god, pepparsås och lite sallad. Mycket mer orkade jag inte efter att ha ätit middag en gång tidigare vid 17.30.
det var en helt okej kväll
Det kändes okej, men inte bra under kvällen. Folket satt där ute och morfar, farfar, pappa, mamma och jag där inne. Hjärtat dunkade ändå för fullt och jag hade problem med att andas emellanåt, det var en plåga rent ut sagt. Det positiva var att jag faktiskt överlevde, att jag gjorde Emelie glad och att jag inte gjorde bort mig. Det var en helt okej kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar