Bea

Bea har jag känt sen hon föddes, kan man säga. Hon föddes 1992, då jag var 1,5 år. Vi lekte alltid när vi var små. Jag har haft många olika kompisar genom åren, men Bea och jag höll alltid ihop. Vi var tillsammans varje dag. Till en dag för lite mer än ett år sedan. Det var den 7 mars 2009, som jag pratade med henne via sms sista gången. Hon mådde dåligt och hon hade gjort det en längre tid. Jag hade sagt till henne att jag inte orkade lyssna på hennes deppiga snack, det fick mig att må dåligt. Hon skrev då att det var bättre om vi inte var vänner för då kunde hon inte få mig att må dåligt. Tre gånger efter det har jag träffat henne. 

Första gången var i juni förra året på IKEA. Vi mötes där av en ren slump. Min mamma och hennes mamma började prata med varandra, jag stod tyst bredvid, precis som Bea. Det var riktigt hemskt och det kändes så konstigt. Hon var ju så nära, men ändå så långt ifrån. 

Andra gången var när jag och morfar skulle gå till affären, något som jag kanske gjort två gånger förr. Mamma ville ha godis en kväll och övertalade mig att gå och handla det på ICA. Gick med på det om morfar ville följa med, och det ville han. Precis när vi stänger grinden till morfars hus, säger en tjej hej. Jag ser först inte vem det är, men någon sekund senare ser jag att det är Bea. Blev helt chockad och stum. Visste inte vad jag skulle säga. Tror inte att jag sa hej, det kom liksom inget ljud. Vi gick alla tre till ICA. Pratade mest om vad vi skulle köpa. Morfar var ju med så det blev lite konstigt. Även om han inte hade varit där, hade jag inte vetat vad jag skulle säga. När vi sedan kommer fram till ICA, säger Bea att hon skulle gå och köpa cigg, och sade hejdå. Och min fina kommentar tillbaka var bara "hejdå". "Så kallt" eller något sådant sade hon då, medan hon gick. Vad ska man säga då? "Hejdå, puss och kram"? Eller jag kanske rent av skulle ha kramat henne? Jo, men visst. Nej tack, inget sådant för min del. 

Tredje gången var nu precis. Oh my GOD! Jag sitter i fåtöljen och tittar på film hemma hos morfar. Plötsligt ringer det på dörren, det är Bea. Jag flyttade mig snabbt över till soffan för att hålla hundarna som skällde. Hon frågade morfar om hon fick köpa ett paket cigaretter av honom, vilket hon fick. Trodde först att hon bara skulle stå i hallen och sedan gå. Men hon gick in, betalade morfar, och tog sitt paket cigaretter. Hon började fråga om hundarna, vad de hette, vems pudeln var osv. Fick anstränga mig för att klara av att svara på dem. Mycket mer snack blev det inte, vilket jag tyckte var skönt för stunden. Efter att hon hade gått, kom tankarna, "Varför sade jag inget mer?", "Jag kunde ju ha frågat hur det går i skolan, vad hon gör, osv." Jag är alltid efterklok, men inte när det väl gäller. Sade inte ens hejdå, det kom inga ord ur min mun. Så patetiskt jag är...

Det är ungefär som olycklig kärlek. Jag tycker fortfarande mycket om Bea, och vill vara vän med henne, men hon behöver inte mig.

Hade dock aldrig fungerat att bli vän med henne igen. Hon är inte den Bea jag kände. Idag röker hon, dricker och festar, precis sådant som jag verkligen inte gör och inte vill göra. Sen tror jag att hon hade börjat utnyttja mig igen, genom att ringa i tid och otid. Usch, nej. Det är bättre att vara ensam, då kan ingen lämna mig, och ingen kan såra, svika, eller skada mig. Men visst saknar jag henne ibland, hennes sällskap och våra samtal som vi hade. De som kunde vara i flera timmar, utan att man tröttnade. Synd att hon föll för grupptycket, annars hade vi kanske fortfarande varit vänner...