Ingen toppen dag

Idag vaknade jag 06.30 och var jättekissig. Kunde verkligen inte somna om, var tvungen att stiga upp och gå på toaletten. Somnade ganska lätt om igen. Vakande inte förrän vid 9-tiden nästa gång. Låg kvar säkert en timme innan jag orkade stiga upp, hade ingen lust alls. Bad mamma ringa till sjukhuset i Trelleborg till mig. Hade bett henne flera gånger tidigare under helgen, men aldrig fått ett ordentligt svar. Fick inget riktigt svar idag heller. Tiden gick. Bad henne igen. Hon började bli irriterad vid det här laget och sade till mig att sluta tjata. Men jag tyckte inte att jag tjatade, jag hade ju inte fått något svar, så hur kan det då vara tjat? 

Till slut fick jag i alla fall svar, "Det kan du väl göra själv? Du klarade det så bra i fredags" Ja, men i fredags fick jag inte heller något svar, till slut gav jag upp om att någonsin få svar. Tog tag i det själv och ringde, men det var inte smärtfritt, det gick långt ifrån bra. Och nu ville mamma att jag skulle ringa igen, till samma ställe? Herregud! Aldrig i livet! Det är ju något av det värsta som finns. Visst kan jag ringa till ett nytt ställe EN gång, ganska smärtfritt, de känner ju inte mig. Men att ringa en andra gång till samma ställe, är tabu, det går bara inte. Då är jag inte helt okänd längre. Mamma gav sig inte, och jag ville så gärna ha min journal från sjukhuset. Beslöt mig för att ringa i alla fall, men det tog emot något så enormt. Ville verkligen inte ringa, men jag ville så gärna ha min journal. Jag ringde, bad de koppla mig till rätt avdelning, allt gick bra så långt, men när jag kommer fram, är det inte samma person som svarar som i fredags. Oh shit! Vad gör jag? Sade att jag frågat efter min journal i fredags och att hon som jag pratade med bad mig ringa på måndag. Tjejen som jag pratade med lät lite sträng i tonen när hon bad mig ringa senare då hon jag pratade med i fredags skulle vara där. Detta blev ännu ett bakslag. Varför just mig? Detta är andra samtalet till samma ställe och nu vill de att jag ska ringa en gång till? Oh my GOD! Bad mamma med gråten i halsen om hjälp att ringa lite senare då den andra tjejen skulle vara där, men hon sade blankt nej. Hon sade bara att jag hade ju "klarat" av det de andra gångerna. Hon anade inte hur jobbigt och plågsamt det egentligen var. Hur smärtsamt, ångestfyllt och panikfyllt det var. Det var en mardröm! Kunde inte tänka klart. Försökte förklara hur jag kände för mamma men det gick inte, slutade med att jag blev frustrerad och ledsen och gick in på "mitt rum". 

Väl inne på rummet, lade jag på sängen, under täcket, och grät. Varför kan ingen förstå? Och varför kan jag inte förklara hur jag känner när det väl gäller? Varför? Varför? VARFÖR? Känner mig så hopplös och värdelös när ingen förstår och när jag inte kan förklara. När jag hade lugnat ner mig någorlunda, gick jag ut och satte mig i vardagsrummet igen. Försökte be mamma snällt om hon kunde ringa bara EN gång, men nej det ville hon inte. Och så började det igen. Slutade med att jag slängde telefonen på bordet, gick in på "mitt rum" och smällde igen dörren. 

Blev så fruktansvärt ledsen, inte arg, mest frustrerad för att hon inte förstod. Varför förstår inte min mamma? Hon är ju ändå min mamma. Hon har förstått innan, så varför inte nu? Hon har förändrats, men varför? Vem har förändrat henne, är det pappa kanske? Hatar honom! Grät så mycket att jag inte kunde andas, bet och skrek i täcket. Var så otroligt ledsen. Mamma var är du när jag behöver dig som mest? Det var inte min mamma där ute, det var någon annan, kunde inte känna igen henne. Har någon annan tagit över hennes kropp för att hämnas över mig? Eller för att läxa upp mig? Vad har jag gjort för fel? Förlåt om jag har gjort fel, förlåt för att jag är jag, förlåt för att jag finns, förlåt för ALLT! Men jag kan inte hjälpa det! Det är den här onda "skuggan" inom mig som gör mig till detta monster, det är en skugga som aldrig kommer att försvinna, den kommer alltid att finnas inom mig. Jag kan inte kämpa emot den, den är för stark. Skuggan eller autim som den egentligen heter är något som ingen annan mer än jag kan förstå. Den existerar bara inom mig. Den är ungefär som om jag har ett snöre lindat runt mig och varje gång jag försöker med något, drar skuggan tillbaka mig, mycket längre än där jag började. Är det då lönt att försöka? Steget blir då dubbelt så långt nästa gång jag ska försöka med samma sak. Förstår ni inte att jag till slut inte orkar försöka efter alla dessa misslyckanden? 

Jag stod inte ut med smärtan, det gjorde så ont. Tog Chilly och sade till mamma och morfar att jag bara skulle gå en runda. Men egentligen gick jag hem till vårt hus. Där tog jag en rakhyvel och försökte ta bort plasten runt den, men misslyckades ganska stort. Skar mig, av misstag, på tummen. Det blev ganska djupt och blödde som bara den. Fick nöja mig ena hörnet på rakhyveln. Låste sedan ytterdörren, tog Chilly och gick upp på mitt rum, stängde dörren och satte mig på sängen. Sedan försökte jag skära, men det kom inte ens en skråma. Vad är det för fel? Varför funkar det inte? Tryckte lite hårdare, men nej. Drog det lite snabbare, samtidigt som jag tryckte och då, oj, då kom det små rispmärken. Halleluja! rispmärken! Drog flera gånger på samma ställe, sved som sören, men oj, så skönt. Det dög, ville mest känna smärta. Vips, så var den andra smärtan borta. 

Samtidigt som jag sitter uppe i mitt rum hör jag hur ytterdörren där nere låses upp. Shit, det är mamma och morfar! Fick snabbt gömma rakhyveln i nattduksbordet och ta på mig min jacka. Satte mig tyst i mig säng med Chilly i knät. Blev rädd att de skulle komma upp, trodde de letade efter mig. Men de verkade inte förstå att jag var där. De gick ut i trädgården, klippte gräs och lite annat, sedan gick de igen. Jag gick tillbaka till morfar efter 10 minuter för att inte väcka misstanke. 

När jag kommer tillbaka hem hos morfar, frågade de inte var jag hade varit och inte heller hur det hade gått. De verkade inte förstå, inte se, kanske till och med inte bry sig. Allt blev som vanligt. Jag hjälpte mamma med maten, vi åt middag tillsammans och lite senare bakade mamma och jag en kaka tillsammans, som om ingenting hade hänt.

Hoppas på en bättre dag imorgon...

Ska gå och lägga mig nu, försöka sova... God natt.