Nu har hon gått

Nu har hon gått, min mammas kropp. Men det känns inte bättre för det. Det känns faktiskt mycket sämre, saknar henne ännu mer nu när jag inte ens kan se henne. Vill ha min mamma här nu, inte bara kroppen. Jag hatar mig själv, för uppenbarligen är det fel på mig. Det är därför folk försvinner från mig, ingen orkar med mig. Ingen vill veta av mig, ingen hör av sig, ingen bryr sig. Varför finns jag? Det är en fråga jag ställt mig många gånger, till och med när jag var liten. Har aldrig kommit med ett bra svar dock. Jag vet inte varför jag finns eller vad jag gör här på jorden. Vad tillför jag jorden? Inget. Jag bara finns. Jag är bara till besvär. Jag ställer höga krav på allt och alla, oftast sådana som folk har svårt att leva upp till. Till exempel att vara helt tyst när jag sover, att inte röra mig och att inte störa mig när jag gör något. 

Om folk inte tar hänsyn till mina krav, blir jag väldigt irriterad och arg. Jag är mer känslig för ljud och ljus än andra. Det ska vara bäcksvart och knäpptyst i mitt rum när jag ska sova för att jag ska få bästa resultat utav min sömn. Minsta lilla ljus eller ljud, kan störa mig, och gör att jag inte kan sova. Folk brukar då säga att jag bara klagar om jag påpekar mitt missnöje. Ska inte jag få sova precis som alla andra? Ert prat, ljudet från teven, klockan, regnet och tassar på golvet, skär in i mitt huvud. Det är som att ha 40 graders feber och minsta lilla ljud gör så otroligt ont i huvudet. Och folk tycker att jag överdriver och klagar alldeles för mycket. Jag hade gärna för en dag låtit dem prova på att vara mig. Då ska de få se att det inte alltid är så lätt. Alla små ljud som "vanliga" människor inte hör, eller inte lägger märke till, kan vara en ren plåga för mig. Jag är så trött, trött på alla dessa människor. De bara vill att man ska vara som dem, eller de tror man är som dem. Jag tillhör inte dem och vill inte det heller. Jag är jag. Det kan de inte ändra på. Klarar de inte av mina krav på ett drägligt liv, kan de dra. Jag orkar inte höra på deras klagomål om att jag är jobbig och störig. 

Egentligen vill jag ha med mänskligheten att göra, men varje gång jag har det, blir jag besviken, sviken och ledsen. Till slut orkar jag inte mer. När jag flyttar om två-tre år, ska jag säga upp kontakten med alla människor. Jag vill inte veta av dem. De är inte som jag, de är onda och vill mig illa! Aldrig att jag tänker utsätta mig för en sådan fara, ALDRIG!