Jag kräver egentligen jättemycket, men oftast säger jag bara det viktigaste för att inte belasta mina närmaste med för mycket. Som att t ex att berätta för mig gärna en dag innan något ska inträffa. Med inträffa menar jag allt från diska, gå någonstans, att någon kommer, ja precis allt! Är det så svårt att förstå? Hur många gånger krävs det innan ni fattar? Jag känner mig så jobbig som alltid måste klaga, men jag vill bara få en trygg, lugn och skön miljö och närvaro. Just nu känner jag mig, jag vet inte hur jag ska beskriva det, chockad, deppig, ledsen, och kaos. Jag vill inte känna så här och jag vill absolut inte vara så här! Fattar ni inte det? Jag klagar inte för att klagandets skull eller för att vara jobbig. Jag gör det som en slags överlevnadsinstinkt, för mig handlar det om överlevnad. Varför är det alltid jag som ska anpassa mig? För mig känns vissa ljud eller ljus t ex jättejobbiga, men för er är det inte så märkvärdigt, varför ska jag då anpassa mig? Ni kan väl för fan också anpassa er? Stäng alla maskiner och allt som låter, släck lamporna, och prata tyst och lugnt. Varför ska jag genomlida en hemsk dag och sedan behöva vila flera timmar efteråt för att återhämta mig, när ni hade kunnat anpassa er efter mina behov? Jag har svaret! Ni neurotypiska (normala) är så bekväma av er, ni orkar inte, vill inte förändra eller anpassa er efter andras behov. Det ska alla andra göra. Visst, nu är det så att jag gör det samma, men inte alls på samma sätt eller av samma anledning. Ni är lata, bekväma och vanemänniskor som inte vill anpassa er. Jag är en varelse med speciella behov som kräver en del, som inte kan förändra, men som kan anpassa mig med vissa följder. Snälla kan ni inte bara förstå och ta hänsyn till sådana som mig?
Just nu känns allt så jäkla jobbigt. Hatar denna värld, den är inte skapt för sådana som mig. Drömmer om en värld där allt fungerar så som jag behöver ha det för att må bra. En värld där alla är fördomsfria, snälla, tålmodiga, ambitiösa, och förstående. En värld där man känner sig trygg, utan oförberedda händelser och situationer. Jag vill inte leva i denna värld! Men jag vill inte dö heller. Jag vill leva, men inte här! Hatar människor, jag HATAR människor, HATAR HATAR HATAR! Jag känner mig inte som dem, jag känner mig som något annat, en annan slags varelse, helt vilsen, förvirrad, utstött och ingenstans att ta vägen. Jag har bestämt mig, att aldrig mer ha kontakt med människor efter det att jag flyttat. Ska isolera mig i lägenheten och bara gå ut då jag måste rasta Chilly eller handla.
Jag säger härmed upp bekantskapen med mänskligheten, med människorna. Det var en plåga att veta av er...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar