Jag var på "MediaMarkt" med mamma igår. Jag gick mot pc-spelen, medan mamma stod och väntade på hjälp. Oooh, ni anar inte vad som fanns där! Oh my god! Kunde nästan inte stå emot, ville så gärna ha det men ändå inte. Det där förbjudna, otillåtna, beroendeframkallande, rogivande, tidsfördrivande spelet, som kort och gott kan beskrivas med känslan underbar. Har så tråkigt om dagarna att jag vill börja spela igen. Vill ha något att se fram emot, någon som saknar mig varje dag, någon som behöver mig, känna mig duktig och bara få vara. I den världen är jag inte Asperger jag, bara jag. De dömer mig inte efter utseende eller något. Det kan till och med vara positivt att vara tjej. Jag vet att jag har lite inlärningssvårigheter, även i spelet. Svårt att lära mig strategier och taktiker, men med lite övning lär jag mig. Varför måste det finnas sådana spel? Det är jobbigt och svårt att stå emot frestelsen. Om jag börjar, finns risken att jag inte kan sluta spela. Precis som sist. Blev helt besatt och spelade från morgon och ända in på natten, över 8 timmar per dag. Jag vill inte ha det så, jag vill ha ett liv, ett meningsfullt liv i verkliga livet. Världen i spelet känns verkligen, men det är den inte, den är på låtsas. Den finns egentligen inte, ändå lever jag hellre för den världen än för denna. Jag hade lätt gett upp livet här för att kunna leva för alltid i spelets värld. Går det?
Såg "Avatar" igår, blev ännu mer sugen då. Blev faktiskt lite deprimerad. Känslan i spelet är som sagt helt underbar. Har nog aldrig upplevt samma känsla i verkligheten. I filmen var där en kille som hette Jake, jag såg mig själv i honom. Helt handikappad i verkliga livet, men i spelet är jag fri och kan göra vad jag vill.
JAG VILLA HA SPELET NU! ... eller inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar