NeeKee: Anna Hertzman konsert

Började göra mig i ordning precis innan klockan tre idag. Daddy skulle KANSKE komma vid 17-tiden om han kunde komma från jobb lite tidigare, vilket jag inte förväntade mig att han skulle. Jag tog det lugnt, tog ett långt skönt bad, duschade, fixade håret, sminkade mig osv. När klockan var 16.40 ringer min mobil, det var daddy!, "Jag är på väg nu, så du kan göra dig i ordning och komma ut på parkeringen" Oh my GOD, vilken panik det blev, "men jag har ju inte tagit parfym ännu", "men jag har inte tagit fram biljetterna", "men jag har inte..." Allt bara snurrade runt i mitt huvud, blev alldeles yr och snurrig. Sprang upp på övervåningen, tog parfym, sprang ner igen, fixade till mig lite, tog biljetterna, tog på mig skorna och jackan, sade hejdå till mammy och gick ut mot parkeringen. Precis när jag kommer fram, kom daddy. Det var så mörkt att jag inte kunde se om det var daddy först, kunde inte heller se på vilken sida jag skulle sitta. Inte förrän jag var riktigt nära, kunde jag se. Det blev lite panik innan jag kunde se ordentligt. Satte mig i bilen, sade hej till daddy och vi körde mot Malmö. Vi pratade en del i bilen, minns inte om vad, men det är ju inget ovanligt.

När vi kom fram och hade parkerat, började vi gå mot restaurangen. Fy för vad det var kallt! Kändes som flera minus, och ändå var det 0,5 grader! Väl framme på restaurangen, frågade daddy om de hade ett bord till oss, och det hade dem, så de visade oss till ett bord. Vi tänkte först äta fundue, men efter som det var ungefär 1,5 timmar till konserten, vågade vi inte riktigt chansa. Jag tog sejrygg med vitvinssås och mos, daddy tog elefantöra med bearnaisesås och potatis. Till förrätt tog jag en toast med räkor och daddy tog en sparrissoppa. De hade en salladsbuffé som ingick i priset, alltså fritt fram att ta. Vi tog lite av det också, sedan kom det även in en korg med vitlöksbröd. Jag började tänka, efter att ha ätit en del av salladen, "Hur ska vi orka förrätt och sedan varmrätt efter det här?". Salladen var super god, precis som förrätten. Varmrätten däremot var inte lika god, torr, riktigt torr. Fisken var torr, dillen var torr, moset var torrt och till det fick jag lite sås, men torrheten försvann inte för det. Moset smakade inte heller något. Jag blev besviken, hade hoppat på något bättre. Pappa verkade dock nöjd med sin soppa och sitt elefantöra. När jag hade ätit upp, skulle jag gå på toaletten. Daddy pekade till mig var den låg och sade att det fanns två dörrar. Jag gick dit, såg att den ena var för män och den andra för kvinnor. Försökte öppna dörren, men det gick inte. Jag kunde inte se att det var låst, så jag försökte flera gånger. Till slut kom det två andra damer, men de försökte inte, utan ställde sig som om de stod i kö. Oh, ni kan inte ana vilken panik det blev! Började titta mot daddy, kanske att han kunde rädda mig, kanske att.. plötsligt öppnas dörren och en kvinna går ut från toaletten. Jag skyndade mig och tog tag i dörren, gick in och låste om mig. När jag kom tillbaka betalade daddy, klockan var då lite innan sju. Konserten skulle börja 19.30, men vi ville vara där tidigt ifall de skulle släppa in en stund innan.

Vi började gå mot royal, där daddy trodde att Palladium skulle vara. Kom fram, men ingen Palladium syntes till. Vi tittade på gatunamnet, S tullgatan stod där, vi skulle till Södergatan. Vi fortsatte att gå och daddy började bli lite nervös, vilket gjorde att jag blev ännu mer nervös. "Tänk om vi inte hittar", "Tänk om vi kommer för sent.". Ringde mamma för att be henne kolla eniro, men precis då kom vi in på rätt gata. Daddy kunde se Palladium och inombords skrek jag av lycka, nu kunde jag pusta ut och släppa den paniken. Daddy rökte en cigg innan vi gick in. När vi kom in möttes vi av ganska lång korridor som ledde oss rakt mot ingången till scenen. Det fanns två ingångar, en på vardera sida. Dörrarna var stängda och det fanns inte mycket folk. Daddy blev nervös och trodde att vi hade kommit på fel dag, men kunde inte lita på mig. Han hittade en lapp med alla datum för evenemang på Palladium och visst var vi på rätt dag. I bilen på väg till Malmö blev han nervös för att det inte skulle vara på Palladium, fick visa honom biljetten och då blev han lugn. Trots att jag var på toaletten på restaurangen 30 minuter tidigare var jag tvungen att gå igen. Daddy visade mig dörren och gick iväg. Där stod jag vid toalettdörren och kunde öppna den. Jag vred och vände på handtaget och jag drog i dörren, men inget tycktes fungera. Till slut kom det två unga blonda tjejer, "åh min räddning", tänkte jag. De tittade på mig med en sådan bitchig min och jag tillbaka lite rädd, förvirrad och vilsen. Jag backade några steg, och då hör jag dem säga "man ska trycka på dörren". De båda tjejerna gav varandra en konstig min, ungefär som om de menade mig. Jag gick in, där fanns flera toaletter, tog den första lediga, kissade och gick sedan upp till daddy igen. Vi satte oss på en stentrappa, och hela tiden kunde jag se de två blondinerna, och varje gång jag tittade på dem, möttes jag av deras blick. Usch, vad jag kände mig liten och förnedrad. Allt eftersom tiden gick, kom det fler människor. Till slut var hela rummet fullt av folk. Ärlig talat kändes det bättre med fler folk, då smälter man in, blir en del av folkmassan, man syns inte. Inte som vid lite folk, man syns, alla ser en, man blir granskad, bedömd och analyserad.

Nästan prick 19.30 ringde det en klocka ungefär som vid en brand, jag blev först lite rädd, men insåg ganska snabbt att det var för att dörrarna öppnades. Daddy och jag satt så pass nära ena dörren att vi gick in först. Valde en plats ungefär på femte raden nerifrån i mitten. Jag kunde se två män med kameror, det gjorde mig nervös. Jag visste att de skulle filma, men det går aldrig att föreställa sig hur det kommer att kännas när man väl är där. Vågade knappt röra mig, klia mig, prata eller något. Satt bara helt paralyserad och lyssnade. Det var en lite äldre man och två andra män på scenen. "Vem är dem och var är Anna?", tänkte jag. De började spela och sjunga och efter låten presenterade han sig som Richard Lindgren. Ingen aning om vem han är. Han spelade i nästan en timme innan Anna kom, och då gick han. Anna var helt klart höjdpunkten. Men fy vad jag mådde dåligt! Skakade, speciellt i benen, de ryckte till emellanåt och en slags panik dunkade inom mig. Kände att gråten var på väg, men jag försökte behärska mig. Ville bara springa därifrån, fly från paniken. Började sjunga (mima) med de låtar jag kunde, då kändes det bättre, även om symtomen fortfarande var kvar. Som tur var, började jag aldrig gråta, men de andra symtomen var outhärdliga. Kunde inte riktigt fokusera, blev även mycket trött av en okänd anledning. Jag ville så gärna skrika "Anna, Anna, Anna", busvissla eller något annat, men det gick inte. Istället satt jag där helt paralyserad och såg allmänt sur ut. Men sur var jag inte, jag var jätteglad att få ser Anna, men samtidigt väldigt koncentrerad på att inte göra bort mig. När konserten var slut, gick vi och hämtade våra jackor i källaren. När vi kom upp, möttes vi av Anna som gick förbi oss och ställde sig vid ett bord där hon sålde sin skiva och tröjor. Ville bara säga att hon var underbar när vi gick förbi, men det kom inga ord ur min mun. Daddy frågade om jag ville ha en tröja, sade "JA, köp en!". "Nu har jag chansen", tänkte jag. Nu kan jag säga vad jag tycker om henne. Vi ställde oss i kö, det stod två före oss. Efter en stund, fick jag panik, jag kunde inte göra det. Ställde mig åt sidan och väntade på daddy. Fy vad patetisk jag är, ville bara slå mig själv. Varför kan jag inte göra en sådan enkel sak som att prata med någon som man tycker om? Det tar inte mer än några sekunder, ändå är det ett problem lika stort som universum. Varför? Kan någon säga varför? Daddy köpte tröjan, vi gick och min chans att prata med Anna var som bort blåst. Vi gick till bilen och körde hem. Daddy släppte av mig hemma, vi sade hejdå och han körde iväg.

Nu är jag hemma, helt slut. Mycket mer än vanligt. Mitt huvud känns så tungt, är helt trött och jag orkar ingenting. Samtidigt vet jag att jag inte kommer kunna sova i natt, så var det sist jag såg henne och så har det varit alla andra gånger som jag har gjort något ut över det vanliga. Får väl ta en sömnpilla, kanske att den kan blockera min hjärna och få mig att sova. För just nu snurrar alla intryck och allt som har hänt ikväll runt i mitt huvud. Det känns ungefär som när man sitter på en föreläsning, den där åttonde timmen och försöker ta in information som sägs utan att lyckas. Huvud är fullproppat med information och det känns som om huvudet kommer att sprängas väldigt snart.

Bonusbilder från ikväll