Text från maj 2009

En text/dikt jag skrev när jag var inlagd på UMAS i maj 2009.

Isolerad

Jag sitter här i min ensamhet, helt isolerad från livet där ute.

Tittar ut genom fönstret och ser alla dessa människor.

Tänk om jag också kunde vara fri. Fri att göra vad jag vill.

Detta är ett straff. Ett straff för att jag mår dåligt.

De straffar mig genom att låsa in mig på

fjärde våningen tillsammans med fjorton andra människor.

Helt isolerade får vi sitta här.

Jag trodde att jag redan hade varit med om det värsta,

men detta är värre, mycket värre.

Det är som om någon sparkar på mig när jag redan ligger på golvet helt hjälplös.

Det gör så ont, så fruktansvärt ont inuti. Men vem ser det?

Och om dem hade sett, hade de då straffat mig med ett hårdare straff då?

Jag sitter här i min ensamhet, helt ovetande och rädd för vad som komma skall.

Varje sekund känns som en minut, varje minut känns som en timme och

varje timme känns som en hel evighet. När ska det ta slut? När?