Vid 18-tiden idag ringde Bea och ville att jag skulle komma in till henne, hon hade tråkigt och var ensam hemma. Tog Chilly under armen och gick hem till Bea. Blev först lite chockad när Bea öppnade dörren och säger att jag inte hade behövt ringa på dörren, det var ju bara hon hemma. Jag trodde att hennes mamma också var där med sin särbo. Hade totalt missuppfattat henne när vi pratade i telefon tidigare.
Vi satte oss i vardagsrummet i soffan. Pratade, surfade på nätet och tittade på tv. Dumma lilla jag råkade säga att jag har en blogg... Att jag inte kan tänka först och prata sen! Orden liksom bara flyger ut ur min mun utan att jag ens hinner reagera. "Va? Sade jag verkligen det?", "Ops", "Oj, så skulle jag inte sagt." eller "Det var inte så jag menade.", är några av de tankar som dyker upp efteråt. I alla fall, nu vet Bea vad min blogg heter... Hon sade att hon ska läsa den senare. Känns jäkligt nervöst, jag har ju skrivit om henne! Inte för att det är något taskigt som jag har skrivit, men det kan ändå väcka känslor hos henne.
Bea letade cigg i huset men kunde inte hitta någon. Plötsligt ringer det på dörren. Det är Akira! Hon som vi mötte en sen kväll när Bea och jag gick en runda. Shiiit.. jag blev som förstelnad, kluven på mitten. Kunde inte prata eller röra mig. Vad ska jag säga? Hur ska jag säga? Hur ska jag stå? Vad ska jag göra? osv, allt bara snurrade runt i huvudet på mig. När jag är ensam med Bea är jag som en helt vanlig människa, men tillsammans med Akira blev jag "aspie", inte för att jag vill skylla på det, men det är en enkel och konkret beskrivning. Usch vad jag jobbigt det var! Som tur var, skulle de gå hem till Akira och hämta cigg. Passade på att gå hem samtidigt. Hur hade jag annars slingrat mig ur en sådan situation? Tack gode gud att det är över nu i alla fall....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar